örutsäger ert hungersnöd eller något arnat. ja, tillochmed en annars så klart och skarpt änkande ande, som apostelen Paulus var, erättar oss, att han en gång varit försatt tredje himmelen och derstädes förnummit mämnbara harmonier. Hela tänkandet och lrömmandet är i den tiden ett öfversinnigt. Känslorna äro öfverspända och uppörda, såsom detta öfverallt är fallet, der mdelifvet öfvergifver det jordiskas grund. låtom oss en gång besöka en församing under gudstjensten i denna tid, och skolen ungefär kunna göra eder ett beszrepp om det som töregick i dessa kristlas själar. Der finner man allt i ett jäsande och sjudande tillstånd. Der finnes ngen prest, som med lugn förrättar sina funktioner, under det att de andra lugnt höra honom, utan hvar och en är i verksamhet. Der reser sig en och håller ett mthusiastiskt tal; knappast har han åter satt sig ned, förr än en annan uppstår som eder; så snart denne slutat, uppträder en annan och börjar att profetera; ja, en jerde uppträder och talar alldeles icke, han stammar blott obegripliga ord, han ir utom sig, stämma, ögon och åtbörder förråda att han är utan medvetande, han ir hänryckt. Den ene atbryter den andre. Ofta tala två eller tre på samma gång. Det är en hast, en rörelse, som förråder ett feberaktigt upprördt känslolif. Vi tro oss vara i en församling af menniskor, som äro hänryckta och utom sig, och dock är detta blott en plastisk bild af det dåvarande lifvet öfverhufvud. Isynnerhet var det väntan på ett visst bestämdt under, som uppfyllde alla på samma sätt och som icke sällan stegrade tidens oro ända till feber; det var väntan från den ena dagen till den andra, att Kristus skulle återkomma, personligen, kroppsligen, sådan som han en gång lefvat på jorden. ,Vår umgängelse är i himmelen, hvarifrån vi ock vänta Frälsaren, Herren Jesus Kristus, — dessa ord i epistelen till Philipperna är det mest betecknande uttryck för de dåvarande kristnas stämning. De liksom skådade med oafvända blickar emot himmelen och väntade i högtidlig stämning, att himmelen skulle öppna sig och deras konung Kristus, omgifven at änglarne och af en öfverjordisk herrlighet, skulle nedsväfva på himmelens skyar och på jorden upprätta ett tusenårigt rike af himmelsk salighet. Denna ide sysselsatte hela kristenhetens tänkande. Om man slår upp Nya Testamentet, kan man knappt vända några sidor, innan man alltid ånyo stöter på denna tanke. Naturligtvis har denna ide äfven utöfvat det mest djupgående inflytande på de kristnas hela lif. En menniska, som dagligen väntar på en stor verldskatastrof, befinner sig naturligtvis i en feberaktig spänning; detta lif måste för henne förlora all betydelse, hennes kall, hennes arbete har blifvit utan ändamål. Och verkligen berättas det oss äfven, att man ibland betänkte sig i fråga om man borde ingå äktenskap eller ej, att arbetet inställdes och att ett sysslolöst, drömmande lif trädde i dess ställe — ty hvartill tjenade det att ännu lefva för sitt kall och grundlägga nya lefnadsförhållanden, då verldens förvandling väntades i hvarje stund? Den. närmast följande tiden har icke mycket förändrat detta tillstånd af ett upprördt drömoch fantasilif. De blodiga fö följelsernas tid kom nu. Denna tids förtryck har icke dämpat feberglöden, utar stegrat den, ofta ända till svärmeri. För aktet för verlden, för lifvet och de jordiska förhållandena öfverhufvud stegrades till ett glödande hat emot allt jordiskt och icke-kristligt. I de nattliga sammankomsterna i de dagarne, då man hvarje ögonblick hotades af bödelssvärdet, i de mest förborgade gömställen, i de underjordiske katakomberna, närdes denna flamma. Mar lärde icke blott att förakta döden, mång: trängde sig med svärmisk enthusiasm fran till Schavotten, man log åt bålets qval man jublade i sjelfva dödsminuten, eme dan man redan såg martyrkronan stråle och emedan man ansåg lifvet vara en sal af ringa värde. Den som vågade undan draga sig den qvalfullaste död ansågs så som en affälling. Sådan var den höga, man kan väl säg: heliga ande, som uppfyllde den först: kristna församlingen; denna offervillighe för en helig id är något i sanning stor artadt. Men å andra sidan inser mar straxt, att denna form af kristendom ick kunde räcka länge Det var en tid fö drömmar, under, enthusiasm och andlig rörelse — men på hvarje öfverretning föl jer en nedstämning, på hvarje berusnin; af fantasilifvet följer nykterhet. Derför varade äfven denna kristendom blott s länge som församlingen förföljdes. Derför finna vi äfven, att kristendomen antog el ny gestalt i samma ögonblick som förföl salsen upphörde och kristendomen had