Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1868, sida 2

vår mäktige östra granne. Härmed skulle också den fredliga samfärdseln mellan länderna på ömse sidor Östersjön, hvilken ir för dem så naturlig, vakna till nytt lif. Sverge har i det stora landet en naturlig marknad, af de största dimensioner, för en mängd af alster från våra mera utvecklade näringar, hvaremot vi hafva benof af många ryska produkter. Sverge är illika, genom sitt läge, kalladt att utgöra mellanhanden mellan Ryssland och Engand. Med den fredliga gemenskapen skulle följa ett utbyte äfven af andra bildingselementer, för hvilka Ryssland hvarcen kan eller bör vara likgiltig. Vi hafva, såsom redan är yttradt, icke Sverge hyst ovilja mot ryska folket, hos wilket vi fastmer erkännt många goda egenskaper af välvilja, af hjertlighet, af ovanlig bildsamhet, m. m. Har nu detta rolk blifvit en makt, som kan bestämma, i väsentlig mån, öfver regeringssystemet, och visar det sig derunder vilja oehjerta humanitetens fordringar, så skola vi snart befinnas redobogna att med detsamma redligt samverka i det för alla folk semensamma odlingsarbetet. Att likväl i vårt land, med dess lyckliga, långt utsträckta fria yttranderåätt, ännu kunna framträda mer eller mindre råa yttringar af sammalt agg, bör icke förundra, om det också är att beklaga. Den svenska pressen gör sig ej alltid reda för, att dess ord wumera ej stannar inom våra egna gränser, utan att det ofta händer, att just det som icke borde gå vidare är detsom uppages af pressen i de länder, hvaremot nan riktat sina anfall. Och särdeles glömmer man, att nationerna äro i detta hänseende känsligare än regeringarne. De sednare kunna emottaga och, åtminstone för tillfället, godkänna förklaringar; men le förra ega icke samma diplomatiska sjelfbeherskning. Och hvarje smädelse niot Ryssland sårar numera icke blott dess resering, utan ännu mer dess folk. Om man dermed lyckligtvis icke kan förderfva vår sjelfständighet — hvilken vi både vilja och kunna värna — så kan man bringa stor skada åt vår vällärd. Ett varningens och försonlighetens ord torde derföre ej böra lemnas alldeles opåaktadt.