Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1868, sida 2

OY RN aktadt. Äfven i Finland afhandlas frågan om Bysättning, såsom straff för oguldna skulder. IIelsingsfors Dagblad egnar ämnet följande goda utredning: Man uppfattar ofta de lagar, hvilka bestämma borgenärens rätt i afseende å en gäldenär, såsom lagar för egendomens skyddande och upprätthållande af eganderättens helgd, samt insisterar från sådan synpunkt på stränga stadganden mot gäldes närer, hvilka brista i återbetalningen af lån. Och på grund deraf har man äfven ansett fängelse för obetalad skuld kunna försvara sin plats i lagstiftningen. — Synpunkten är dock fullkomligt skef. Ty egendomens helgd består deri, att ingen mot egarens vilja skall få eller kunna afhända honom någon del af hans egendom och tillhörighet samt att denne skall ega att fritt och utan annans intrång disponera öfver samt använda densamma, så länge ingen annans rätt derigenom kränkes. Men under dessa kategorier faller icke begreppet lån. Ett lån är tvertom just en användning af ens egendom, hvartill egaren på intet sätt kan tvingas emot sin egen fria vilja. Det står fullkomligt i analogi med nedläggandet af ett kapital i ett industrielt eller annat företag. De äro hvardera endast olika sätt, hvarpå individen disponerar om sin egendom, bestämd af ett eller annat motiv, och vanligast af beräkningen att kunna återfå densamma med vinst. Brister derföre gäldenären i den påräknade återbetalningen, så utgör detta icke i och för sid någon kränkning af eganderätten, såsom t. ex. man genom stöld eller svek afhänder någon något af hvad honom tillhörer. Det är noga taget endast samma sak som om han gjort en annan olycklig placering af sina penningar, så att han icke, eller endast med svårighet, kan återbekomma dem. Detta, eller åtminstone det, att falissement af betalning af skuld icke i och för sig utgör en kränkning af egendomen uppenbarar sig äfven tydligen deruti, att den åsigt, som betraktar saken från sådan synpunkt, likväl aldrig dristat att fullkomligt ställa en fallerande gäldenär i samma kategori, som en tjuf eller försnillaren eller andra dylika förbrytare mot eganderätten, ehuru detta dock är den naturliga konseqvensen af ett sådant betraktelsesätt. Men skall då fordringsegaren icke kunna använda något tvång mot en gäldenär, som icke betalar sin skuld? Skall återfåendet af lånade medel blifva helt och hållet beroende af galdenärens goda vilja i detta afseende? — Utan tvifvel icke. — Men likasom tillkomsten af ett lån beror på egarens fria disposition och användande af sin egendom, likaså måste alla garantier för lånets återbekommande ha sin rot i möjligheten för honom att genom öfverenskommelse tillgodose sig säkerhet härutinnan. När en person inlåter sig på en utlåningsaffär, så tillkommer det honom att bedöma den säkerhet han anser behöflig för att inlåta sig på saken; samt att genom stipulationer om hvad som skali inträda i händelse at icke-betalning garantera sig mot förluster vid affären. Hvad lagen härvid har att göra, är endast att för den händelse att sådana särsilda stipulationer icke äro skildt uppgjorda, fastställa, hvilka dylika som i så fall skola anses gällande; alldeles på samma sätt, som den för skulder bestämmer, att då bestämd ränta icke är fixerad, densamma skall beräknas efter sex proc, eller vid hyreskontrakt, att då uppsägningstid ej är öfverenskommen, denna skall räknas till så och så många månader med mera dylikt. Och de bestämningar lagen sålunda inför såsom gällande för den händelse att skild öfverenskommelse icke upprättats, de böra icke gerna vara andra, än dem man kan förutsätta att personer öfverhufvud skulle upprättat, ifall skildt blifvit fråga derom dem emellan. Men som sådana kunna icke gerna anses andra bestämningar än de att fordringsegaren skall ega att i händelse af fallerande betalning hålla sig till gäldenärens egendom. Ty i allmänhet skall man väl icke kunna antaga att menniskor skola hvarken vilja begära eller bevilja förlusten af friheten såsom säkerhet för ett lån. Vi tro oss sålunda hafva motiverat, att det är stridande mot lånets natur och väsende att en allmän lagbestämning fastställer bysättningsfängelse såsom påföljd för bristande gäldande af detsamma. Huruvida det skall vara tillåtet att genom skildt förord i ett lånekontrakt tillerkänna fordringsegaren rätt att begagna bysättning är en annan fråga, hvars afgörande beror derpå, huruvida en stat bör tillerkänna en individ rättigheten att frivilligt afhända sig sin frihet eller icke. Vi vilja icke söka att besvara densamma, men vilja dock påpeka, att då ett land icke erkänner slafveriet som tillåtligt, så tyckes äfven hvarje öfverenskommelse, hvarigenom den ena individen afstår åt den andra icke blott sina tjenster, utan äfven sin personliga frihet, böra i och med samma betraktas såsom ogiltig. Staden och Länet. Segelsällskapets , venetianska sest företogs i går afton under gynnsamma väderleksförhållanden samt erbjöd nu liksom de förra gångerna en liflig och vacker anplick. De rikt eklärerade större och minIre farkosterna, till antalet 16, bogserales på sin färd fram och åter å elfven af en ångslup. Uti den mellersta båten i inien voro musiken och en manstark sångsör placerade. Åskådarnes antal var högst oetydiigt, och man hörde alltemellanåt ifliga burrarop hälsa de lyckade fyrverceripjeser, som med korta mellanpauser ippsändes från flottiljen, hvilken kl. straxt fter 10 återkom till sin utgångspunkt, sernvågen, och der upplöstes.