Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1868, sida 2

de menskliga lidelsernas natur. Men före tramgången af Rysslands panslavistiska sträfvanden är försoningen med Polen en nödvändighet: Är nationalitetsiden frändskapskraften inom folken, som förenar de beslägtade delarne, för att afskilja de olikartade, så innebär den, att de politiska statsbildningarne skola bestå af nationellt beslägtade folk, med afsöndring at de fremmande elementerna; Men denna sednare konseqvens hafva nationalitetsifrarne sällan velat vidkännas. Så skref man i Danmark nationalitetens namn på sin fana, men ville ej höra tala: om afsöndring af det tyska Holstein, än mindre af de tyska delarne af Slesvig. — Så ville ungrarne ej släppa öfverhögheten öfver kroaterna. — Få samma sätt med tyskarne. Åtven Ryssland skattar åt denna missuppfattning. Dess nationalitetsifrare vilja väl med Ryssland förbinda de slaviska folk, som stå utom deas välde; men det vill på samma gång bibehålla och ytterligare med sig införlifva de fremmande nationaliteter, som genom eröfringen fallit inom dess gränser. Och försa randet dervid måste blifva, att omintetgöra dessa nationaliteter, genom att påtvinga dem ryskt språk och rysk religion. Man må bedöma detta förfarande huru som helst ur politisk synpunkt; ur nationell kan det emellertid icke försvaras. Framtiden skall visa, huru dessa åtgärder till en allmän russifiering af alla de olika nationaliteter, som lyda under ryska väldet, komma att lyckas. Oss förefaller det, att Ryssland handlade visare uti at: bilda sig en stark kärna af alla sina likartade elementer, lemnande åt de fremmande nationaliteterna i periferien deras egen friare utveckling. Äro de svaga, skola de af sig sjelfva uppgå i och sammansmälta med den mäktigare — likasom Amerika inom en eller två slägtled smälter alla de olikartade nationella elementerna från Europa. Äro de starka skola de utveckla ett egendomligt bildningslif. som då ej blefve mot Ryssland fientligt, utan fastmer kunde på den stora nationen utöfva ett välgörande inflytande. Om Ryssland nu anser sig kunna i detta hänseende handla efter behag, med styrkans rätt, så borde det ej förbise, att det är den föraktade fienden, som mer än en gång upplöst och omstörtat de starkaste välden. Den svages hat blir ofta den mäktiges undergång. Ryssland har ett ofantligt kulturarbete i sitt inre att genomföra, hvilket endast kan störas genom dess sträfvanden utåt. Och det är dessa sednare, hvilka, såsom sagdt, framkalla det öfriga Europas, framförallt de närbelägna tolkens, af fruktan framkallade fiendskap. Vände sig åter det mäktiga czarväldet ifrån dessa utåtgående tendenser till det inre odlingsarbetet, hvarpå, genom lifegenskapens upphäfvande, ett så ofantligt steg blifvit taget; förnumme man åtminstone från de frisinnade ryske patrioternas sida en sådan afsigt, så skulle fiendskapen småningom lägga sig, äfven der den har ganska djupa rötter, och hvarje den menskliga odlingens vän skulle med deltagande och hugnad se den stora nationen framträda alltmer såsom en hög representant at den civilisation, hvartill den menskliga anden sträfvar. Det är också blott denna, som gifver aktning och dermed en säker makt, under det att den råa styrkan hvilar på en osäker grund. Det kan ej vara för Rysslands många utmärkte män likgiltigt, om deras land intager en sådan ställning, i stället för att herrska endast genom den yttre makten. Det kan icke vara dem likgiltigt, om den bildning, som blifvit planterad i deras bördiga jordmån, förblifver blott en utländsk växt, i stället för att ega fasta rötter inom hela det nationella lifvet. Ryssland har ofta förnummit yttringar af försmädelse och ovilja från vårt land, och vi känna att dessa yttringar väckt bittra känslor tillbaka. Vi önska att detta måtte upphöra, men man bör finna saken förklarlig och ursäktlig. Grunden dertill är förut antydd — man hatar den man fruktar; men härtill kommer, hvad Sverge angår, den särskilta omständigheten, att Ryssland slagit oss så djupa sår, att): smärtan deraf ännu kännes. Man bortrycker ej våldsamt en tredjedel af en menniskas kropp, utan att hon qvider, och det dröjer länge, innan sådana sår läkas. Hvad som har skett är nu emellertid gjord gerning. Hatet, vare sig mellan nationer eller individer, bär aldrig någon god frukt, och derföre böra vi söka glömma det förflutna, kunnande äfven lättare låta de bittra känslorna sjunka till botten, i den mån vi känna oss starka nog, att ej behöfva frukta vidare anfall frän 2 — i kretsar, der hon ingenting lärde: hon