Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1868, sida 2

VILL Men tror moster då inte, att Alma älska sin man? frågade Ebba följande dagen fru Ott i hvars kammare på hotellet hon infunnit sig, för att tala förtroligt. Jag kan inte tro det, sade den goda frun tankfullt. ,,Hon bemöter honom alltjemt med en viss resignerad undfallenhet, som icke eger en skymt af kärlek, inte ens af vänskap. Då han är ute i staden, tycks hon aldrig sakna honom, utan tvärtom känna sig friare och lyckligare. Emellertid bemödar hon sig synbart om att uppfylla sina pligter, och då han å sin sida på sednare tider röjt, att han är föga intresserad af hennes sällskap, kan man näppeligen klandra henne för, att hon ej närmar sig honom. Men visst är det sorgligt att se en sådan köld och likgiltighet redan under ett äktenskaps första månader, om man än å andra sidan måste erkänna, att aldrig ett ovänligt eller sårande ord vexlas emellan de begge makarna. Det är förfärligt, sade Ebba, och en tår glänste i det vackra ögat. , Stackars — stackars Alma! Men hvad var det för en ond ingifvelse, som förmådde henne till det dåraktiga steg, hon tog? Låta en man bortföra sig, som man icke älskar! — det är exempellöst. ,Allt är mig en gåta — en gåta, som jag knappt vågar bemöda mig att gissa. Emellertid är det på sätt och vis lyckligt, att Alma tar sina olyckliga äktenskapliga förhållanden så pass lätt som hon gör. De första dagarne tycktes hon djupt bedröfvad, nästan förtviflad, och det oaktadt han lå egnade henne mycken uppmärksamhet och spejade förälskad äkta man — ty nu kan jag inte annat än anse det för en roll. Men i den mån hon fått annat att tänka på, i den mån, som Paris med dess märkvärdigheter, hennes vänner här i staden och de sällskaper, hvari hon blifvit införd,