Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1868, sida 2

Kyrkomötet. (Bref till Handelstidningen.) Stockholm d. 8 September. Flera omständigheter, förklarliga om just ej ursäktliga hos en institution, hvilken, i likhet med kyrkomötet, första gången sammanträder, ha gjort, att nämnde möte ännu ej, på 6:te dagen af sin verksamhet, kommit hvad man säger: ,from sounds to things. Af dessa omständigheter torde förnämst vara den tradition från ståndsriksdagarnes invecklade och långsamma arbetsmaskineri, som tydligen besjälar såväl kyrkomötets ordförande som en hel del af dess medlemmar, isynnerhet de sjelfskrifna. Att eder referent med anledning häraf ännu ej egentligen kunnat börja sin verksamhet, är klart; emellertid torde han få meddela en rekapitulering af mötets , förberedande arbeten, för att bringa enhet i sina skildringar. Att första dagens sammanträde, då uppropen skedde, fullmakterna granskades och inträdespoletter erhöllos, hölls för slutna dörrar, var en oväsentlighet, men som dock genast kastade öfver mötet någonting ... visst, hvilket ökades genom blotta ifrågasättandet, att mötets förhandlingar ej skulle blifva tillgängliga för allmänheten och tidningsreferenterna. Gudstjensten i Storkyrkan om Fredagen bevistades af en stor folkmassa, mest fruntimmer, och hölls med all högkyrklig pomp och ståt. I likhet med hvad förhållandet är vid riksdagsgudstjensterna, stod en afdelning gardister med dragna värjor och påskrufvade bajonetter och bildade haye långt in i kyrkans midtelgång, — en anordning som emellertid vid öppnandet af ett möte sådant som det närvarande tycktes ej vara på sin plats, och väckte ett ingalunda behagligt intryck. Biskop Brings predikan var formfulländad och har vunnit erkännande af hvarje opartisk. Då denna predikan med första utkommer, blir den ett aktningsvärdt bidrag till vår homiletiska litteratur samt ett bevis för tillfället på tillmötesgående, volens aut nolens, från den högkyrkliga fraktionen. Efter erkebiskopens helsningstal, som var hjertligt framfördt och gjorde ett allmänt godt och gynnsamt intryck, var det riksarkivarien Nordström, som först begärde ordet och atgaf ett nytt vittnesbörd om sin förmåga att belysa och vilja utreda sakerna från den rent formella sidan. Den strid, som kämpats på den sednare tiden i tidningsspalterna angående nödvändigheten för kyrkomötesombud att vara bosatt i representeradt stift, var det som hr Nordström väckte till lif, i det han ifrågasatte professor Malmströms behörighet, att del