Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1868, sida 2

taga i mötet. (Prof. M. är, såsom bekant, bosatt i Upsala, men ombud vid kyrkomötet för Strengnäs stift). Sedan grefve Hamilton och professor Ribbing, oaktadt de, liksom hr N., tycktes anse prof. Malmströms lagliga val tvifvel underkastadt, likväl framhållit, det mötet ej egde behörighet att upptaga och afgöra frågan, ansågs densamma hafva förfallit. Man bör visserligen fästa billigt afseende vid, att en så ung institution som kyrkomötet är kan oförvarandes begå en och annan inkonseqvens, och ej för ensidigt fälla förebråelser häröfver — men oförsvarligt torde det dock vara, att ett möte den ena dagen fattar ett beslut och den följande dagen ett alldeles motsatt. Så var förhållandet med kyrkomötet. Som man af ofvanstående ser, tycktes mötet vid Fredagssammanträdet vara ense om sin obehörighet att förlägga medlemmarnes lagenliga val under sin domsvärjo, men om Lördagen fattade mötet det beslut, att pröfning af valens lagerlighet skall ingå i mötets arbetsordning. De kongliga motioner, som vid Fredagens sammanträde öfverlemnades mötet genom ecklesiastikministern, äro redan för Er kända. De torde samtliga, med undantag af 4:de (om ändring i förordningen om tingspredikningar) och de begge sista, gifva anledning till högst lifliga debatter och äro också af största vigt för våra kyrkliga förhållanden. De flesta af dem blefvo genast bordlagda, och vid Lördagssammanträdet hänvisades de till kyrkolagutskottet, undantagandes den 8:de (om indragning af de ännu återstående prebendepastoraterna). Denna motion skulle blifva föremål för ett särskildt utskotts behandling. Rådman Björck uppträdde förgäfves mot, att mötet såder stante pede genom att hänvisa frågorna till kyrkolagutskottet skulle likasom uttrycka sin bestämda opinion, att dessa frågor voro af kyrkolagsnatur och sålunda reservera åt sig det veto, som mötet med afseende å frågor af denna natur eger i sin makt. Den diskussion, som nämnde dag uppstod angående mötesmedlemmarnes placering, var ingalunda uppbygglig och af ganska betecknande natur. Det röjde sig i denna diskussion tydligen två tendenser hos de presterliga ombuden: att närma sig lekmännen och att skilja sig från dem. Att den sednare blef den segrande kan tyckas vara en formfråga, men bör dock ej tagas uteslutande så — den tydes fastmer såsom ett uttryck af prelatensiska anspråk och prelatensisk högdragenhet. Utskottsvalen egde rum i går och lemna onekligen konturer till mötets blifvande fysionomi. Att denna hufvudsakligen blir af högkyrklig natur i hvad på kyrkolagutskottet beror, är ej svårt att finna, då man tager i betraktande detta utskotts sammansättning: biskoparne Sundberg och Bring, prof. Cornelius, d:r Rundgren, riksarkivarien Nordström, hr v. Stockenström 0. s. v. Dessa utskottsval upptogo största delen at Måndagens sammanträde, i följd af den besynnerliga uppfattning som tycktes göra sig gällande i fråga om valsedlarnes afgifvande, hopsummering och dylikt. För vanligt sundt förstånd föreföll det som om dessa val kunnat göras på fjerdedelen af den tid, som nu åtgick för desamma. — Att detta till ej ringa del berodde på ordföranden, är tydligt. I allmänhet tyckes denne leda öfverläggningarne på ett visst gammaldags, patriarkaliskt sätt, som dock ej är öfverensstämmande med de fordringar, man numera har på ledningen af en parlamentarisk församling. Efter det utskottsvalen försiggått, begärde d:r Falk ordet och yttrade ungefär följande: Det är godt och väl att en bekännelse ligger uttalad i den bön, hvarmed mötets förhandlingar börjas och slutas. Men detta är icke nog. Det är af nöden, att mötet på ett vida otvetydigare sätt bekänner sig till den rena evangeliskt-lutherska kyrkan. En sådan bekännelse skall verka lugnande på dem, som stå utanför mötet, och skäl finnas för hand för en dylik bekännelses afläggande, bland annat i en artikel i en för öfrigt mot kyrkan vänlig tidning, i hvilken artikel påstås, att alla möjliga fraktioner af tro och otro äro representerade inom mötet. Det är af vigt att protestera mot en dylik uppfattning. Detta förslag afser ingalunda ett undertryckande af den enskilda öfvertygelsen, hvilken bör högt aktas, då den ger skäl för sig. Man bör nu börja med samma hvarmed Upsala möte slutade: med att på bekännelsens grund förklara sig såsom en man. Mötet såsom sådant, mötet såsom en personlighet bör uttala den bekännelse, att detsamma godkänner