Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1868, sida 2

han hade derunder blifvit hemmastadd i kretsa som stodo i beröring med de mest lysande stjer norna på demimondens himmel. Att vi ej känn: någon lust att beledsaga honom på hans utfärder torde läsaren finna helt naturligt. Vi vilja blot nämna, att dylika redan förekommit ofta unde; de tvenne veckor, som han nu vistats i Paris samt att den unga grefvinnan redan grämt sig mycket öfver detta förhållande, utan att hon doch vågat klaga deröfver för sin svärmor, för hvilker dam hon hyste stor respekt. Hvad Hugo sjel angår, så hade han godt om ursäkter och förevändningar äfvensom om försäkringar, att Hilma var sjelf den enda, som beherrskade hans hjerta, och hon måste låta sig nöja dermed. Sällskapet förstod, såsom redan antydts, att roa sig, oaktadt de trenne herrarnes uteblifvande. Baronen och friherrinnan Hagen talade och skrattade friskt och gladt som vanligt, och deras qvicka och oförargeliga skämt förjagade snart de moln, som Hugos och Silfvererantz uteblifvande uppjagat på desses unga hustrurs pannor. Grefvinnan Odeleranta senior hade inlåtit sig i ett lifligt samtal med fru CF om gemensamma ungdomsbekantas tidigare och sednare öden. Och Alma och prosessor NF hade ofantligt mycket att säga hvarandra. Han talade mindre lärdt och mera inspireradt än vanligt i ämnen, som lifligt intresserade henne, och hon lyssnade med hänförelse och uttalade sedan sina egna tankar på ett sätt, som kom honom — liksom vid månget föregående tillfälle — att med varm beundran och djupt intresse betrakta den unga qvinnan, som sedan hon kommit i beröring med honom och med de framstående män, hvilka fyllde hennes begge franska väninnors salonger, snabbt utvecklat sina ovanliga intellektuella förmögenheter. Grefvinnan Odelcrantz d. ä. egnade Alma och professorn ganska mycken uppmärksamhet under