Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1868, sida 2

4. Hvarför begagnas garnfisket så litet i Bohuslän, och hkvilken erfarenhet har man af detta fiskesätt, jemfördt med krokfisket? Isak Larsson ansåg, att garnfisket väl kunde vara lämpligt i Norge, der t. ex. makrillen förekommer i stora stimmar, hvilket icke torde vara fallet i Bohuslän, hvarföre — enligt talarens förmening — krokfisket här vore lämpligast, åtminstone söder om Gullholmen. Olle Kristiansson (från Malmön) och O. Berndtsson ansågo garnfisket vara långt mera gifvande än dörjfisket, och hade det förstnämnda på den sednaste tiden äfven betydligt tilltagit. Konsul Widell trodde, det allmänna meningen redan nu vore, att för makrillen vore garnfisket det lämpligaste, hvaremot så icke är fallet med de andra fiskena. Herr v. Yhlen yttrade sig ej kunna finna något skal för hvarföre fisken skulle mera förekomma stimvis vid norska kusten, än här; meddelade, buru garnfisket vore i tilltagande, samt uppläste de ställen ur hans i Hushållningssällskapets qvartalsskrift intagna artikel: ,,Bedrifves fiskerinäringen på ett tillfredsställande sätt, och — i fall så icke är — hvilka åtgärder böra vidtagas till dess förbättrande?, der han framhållit garnfiskets företräde. Efter af hr ordföranden framställd preposition, uttryckte mötet den meningen, att garnfisket vore förtjent af långt större uppmärksamhet, än det hittills tillvunnit sig. Enär frågan 5 under första dagen blifvit diskuterad, öfvergicks till 6. Hvarföre rökas icke sill och annan fisk i större mängd hos oss, då sådan behandling är vanlig på andra ställen, och huru befrämja denna beredning? 0. Kristiansson sade sig hafva gjort försök med fiskrökning, hvilken dock ej lyckats; han ämnade emellertid med försöken ytterligare fortsätta. Hr A. Schillers (från Grundsund) försök med fiskrökning hade lyckats. Hr v. Yhlen ansåg smaken i vårt land icke vara så för rökta varor som annorstädes, men en sanning är också, att man icke här förstår sig på rökningssätten. . Frågan 7 var diskuterad första mötesdagen, och således öfvergicks till 8. Uvarföre saltberedes icke skarpsill (brissling) härstädes, då denna beredning brukas i Norge och der lönar sig? Konsul Clase ansåg 5 22 i fiskeristadgan förbjuda skarpsillfisket, enär der föreskrifves, att maskorna icke få vara mindre än 1 qv. decimaltum, hvarföre mötet borde få ingå till K. M:t om ändring i nämnde föreskrift, så att maskornas storlek bestämdes till 1; qv. decimaltum. Kandidat Andersen (från Kristiania) meddelade, att från December till Mars torgföras massor af skarpsill i Fredrikshald, och priset är ofta icke högre än 36 öre för norsk tunna. 1861 började man der salta skarpsillen, hvilket icke lyckades, ända tilldess man af en händelse företog saltningen i varmt rum. Genom ett af professor Rasch utfärdadt utlåtande, kan det nu anses vara fullt konstateradt, att skarpsillen är fullt lämplig för saltning, ehuru allmänna meningen ännu synes vara deremot. I Stavanger låter man skarysillen qvarstå i vadarne tre dagar, för att frigöra den från de insekter (här i Sverge kallade garnskal), hvilka äro skadliga för saltningen. Då det i Spånviken och Säckefjorden årligen fiskas 200,000 å 300,000 tunnor skarpsill, samt denna sill såsom saltad betalas med c:a 8 rår för svensk tunna, så vore önskvärdt, att fiskeri-intendenten v. Yhlen bereddes tillfälle att under någon tid vistas der för att taga närmare kännedom om de förhällanden, under hvilka fisket der bedrifves. H. Kristiansson och J. Larsson från Grafverna framhöllo nödvändigheten af ett salteri i och för detta fiske. Konsul Clase vidblef sin törut uttalade åsigt, anseende i afseende på ett salteris anläggande, att detta icke kunde ifrågakomma, så länge fisket ej kunde anses lagligt. Hr ordföranden ansåg, att en sådan framställning till K. M:t, som hr Olase föreslagit, icke skulle kunna i vidsträcktare mån beviljas, än möjligen för de månader, då skarpsillfisket beärifves. Emellertid torde man ännu hafva alltför ringa erfarenhet i afseende på detta fiske, för att ett bestämdt omdöme härom skulle kunna fattas, hvarföre lämpligast vore att med nämnda fråga låta anstå intilldess fiskeri-intendenten, såsom hr Andersen föreslagit, tagit närmare kännedom om förhållandena. I denna mening instämde mötet. 9. Hoilka förslag kunna framställas för befrämjande af sillfisket i gränsvattnet mot Norge och i allmänhet för de samfäldt bedrifna fiskerierna, med särskildt afseende fästadt på mellanrikslagens för dem menliga bestämmelser? Hr Clase ansåg, att en del tullförhållanden vore det enda hindersamma för nämnda sillfiske. Ilittills hafva inga tvister af betydenhet förekommit, och de mindre hade de norska och svenska fiskrarne sinsemellan alltid uppgjort. Hr Thuresen ansåg, att — enär hittills inga olägenheter å någondera sidan yppat sig — det icke vore nödigt att yttra sig öfver den framställda frågan, innan den blefve närmare undersökt, hvilket säkerligen kommer att ske på samma gång hr von Yhlen kommer att afresa till det nämnda gränsvattnet. Hr Andersen, som vid mötet utdelat en at honom författad brochyr: ,,)Om Ordningen af Skarpsildfisket i Grendsevandet mod Sverige, ansåg att i det nämnda gränsvattnet borde lika rätt tillkomma norrmän och svenskar, hvilket äfven borde vara fallet, om salteri anlades, så att norrmän finre salta på svensk och svenskar på norsk grund. Pal. framhöll orimligheten af den svenska föreskriften om 1 qv.-tums maskor för det nämnda iskevattnet samt önskligheten af bestämmelse från svensk sida i likhet med 8 9 af norska ,,Sildfiskoven hvilken berättigar den till första kastet, som först har utgivet Toug og, begyndt at ud—mk d