Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1868, sida 2

mycken klokhet och sjelfbeherrskving, för att genom vidlyftiga spekulationer sätta de fördelar på spel, som han redan åtnjöt. Genom att inköpa de papper, han bar på sig, hade han, för att så säga, gifvit lyckans gudinna ett tillfälle att gynna honom, derest hon vore sinnad derför. Genom att gå längre skulle han kanhända aflägsna sig från målet, och derför beslöt han sig för försigtighet — något, som också bäst öfverensstämde med hans interlokutörs uppfattning af ställningen inom affärsverlden. Han åt middag på en i närheten belägen elegant restauration, och derefter gick han in på en kafe för att röka en cigarr och läsa tidningar. Uppmärksamheten kunde dock ej fästas vid innehället af de blad, han valde, ty han tyckte sig se ett par svarta ögon stråla emot sig och ett par friska purpurläppar le hvart han vände sig. Det var ett slags hallucination, som denne kloke och starke man ej trott sig vara utsatt för, men han hade aldrig förr varit beherrskad af en känsla eller, rättare sagdt, en lidelse, sådan som den, hvilken nu öfverväldigat hela hans inre menniska. Kärleken erhåller merändels något af den individs karakter, i hvars hjerta den slagit rötter. Lindenstråle var sällspordt sjelfvisk, och hans kärlek till den sköna fransyskan var det också. Den hade intet beslägtadt med tillgifvenheten; den visste ej hvad försakelse ville säga. Den eftersträfvade besittningen af det älskade föremålet, och för dettas ernående skydde den inga medel. Den förälskade Lindenstråle räsonerade såsom en Loyolas lärjunge eller som en s. k. ,,stor statsman. Att han hade några pligter att uppfylla mot den qvinna, som han tvungit att bli hans hustru, föll honom icke in. Kunde han förvärfva en förmögenhet, som gjorde hennes umbärlig, skulle han öfvergifva henne lika konsiderationslöst som han röfvat henne. Religion och sedelära voro i hans tanka till endast för svaga själars skull; en stark