Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1868, sida 2

nade fönstret och såg ut öfver den stilla gatan, hvaröfver den ännu stillare stjernhimlen hvältde sig. Det är förfärligt, sade han, ,,att ödet leker med oss, med våra planer och förhoppningar på detta djefvulska sätt. Är det månne så, att han verkligen existerar, denne presternas och folktrons onde ande, och är det hans hand, som styr händelsernas gång, styr våra egna sträfvanden så, att de gå ut på att genomdrifva hvad vi snart skulle vilja ha annorlunda. Ja, det ser verkligen ut, som om det vore afgrundsfursten och ej det blinda ödet, som vore verldens regent, ty jag tycker honom hånskratta bakom mig nu, när jag står här och önskar intet högre än, att det gjorda vore ogjordt — att den hustru, jag tog med list och våld, icke vore min, att jag vore fri — fri, så att jag kunde lefva endast för henne, den gudomliga tjuserskan med ögonen, som likna svarta solar — för denna förföriska qvinna, hvars blotta anblick förvandlar blodet i mina ådror till en lavaström. Och dock — hvad gagnade mig väl min frihet? Det är penningar jag måste ega, om jag skall kunna hoppas — hon sade mig det sjelf, och jag bade bort inse det förut. Penningar utgjorde ännu för några månader sedan målet för all min åtrå, ty bristen derpå hade lagt sig hindrande emellan mina sträfvanden att få njuta af lifvet och att tillfredsställa min stolthets kraf. Och jag vann penningar genom min djerfva energi — men ack, detta var mig endast möjligt genom att knyta band, som jag i dag känner, att jag måste slita, så framt lifvet inte skall blifva mig en odräglig börda. Och sliter jag dem, så förlorar jag rikedomarna — då står jag åter fattig och vågar ej höja min blick till henne, som är skönare än någon houri i Monameds paradis. Han lutade sig ut genom fönstret, och hans blickar föllo på de stora husen med de lysande fönsterraderna. Han fortfor: Derinne bo säkert de, som äro rika, som