Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1868, sida 2

jernvägsstationen, hvarifrån grefvinnan de Romigny skulle afresa. Med hennes tillstånd reste han i samma kup som hon en timmas väg, Han talade derunder varmt, nästan ångestfullt; han sökte öfvertyga grefvinnan, att han inom kort skulle infinna sig hos henne ,rik och fri, med en ifver, som nästan antydde, att han sjelf halft tviflade på, att detta skulle bli honom möjligt. Det låg en mäktig lidelso i hans minsta ord och i hvarje blick, och den förtjusande fransyskan, som njöt i fulla drag af behaget af att utgöra föremålet för en grande passion, var sjelf mycket lifvad och: nästan öm. Hon hade aldrig kunnat föreställa, sig, att dessa nordens söner kunde älska med er glöd, som snarare erinrade om vulkaner än om de trakter, hvilka gränsa till polarregionerna, och medvetandet af att ha väckt en sådan kärlek smickrade hennes fåfänga i högsta grad.. Hon var temligen förälskad, och hon inbillade sig vara det mycket mera, och hennes blickar och leenden blefvo allt ljufvare i den mån, som hon närmade. sig den station, vid hvilken hon bestämt, att han: skulle skiljas från henne. Kammarherren steg ur, kysste hennes hand med hänförelse och hviskade några ord, vittnande om att haris känsla nått kokpunkten. Ett ,,au revoir! var grefvinnans förtroliga farväl till Lindenstråle,, som motvilligt släppte hennes hand, för att se Kupdörren tillslutas och tåget kort der-efter afgå. Han återreste tyst och försänkt i djur, tamkar, utan att låta en talträngd medpe:ssagerare älocka sig mera än fåordiga svar. Han funderade, uppgjorde planer och förkaste de dem, utan itt komma till något bestämdt -regultat. Sedan nan ankommit till Paris, såg hapv på sitt ur, steg ipp i en fiaker och ropade till tusken: Till börsen! (Forts.)