Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1868, sida 2

demokratiska partiets framstående män; var missbelåten med Seymours och Blairs kandidaturer och skulle agitera mot dem, men af en korrespondens från Philadelphia till ,,Times synes, att Hancock tvertom i en öppen skrifvelse gillat demokraternas val. Kampen inskränker sig alltså vid det förestående valet till två partier. Hvartdera partiet har sin central-national-komitö, som leder valagitationen och i hvarje särskild stat är representerad genom filialoch talrika underafdelningar på land och i stad. Komiteer, utskott och föreningar verka oaflåtligt för partiets ändamål. De första tecknen till komitåernas verksamhet äro de s. k. ,,ratifikationsmötena, hvilka hållas öfverallt för att tillkännagifva alla föreningars, klubbars, o. s. v. bifall och entusiasm med afseende på det antagna programmet och de valda kandidaterna. Vid sidan häraf måste pressen göra sitt till för att entusiasmera befolkningen till ifver i valsaken. I nödigt fall uppsättas nya tidningar eller köper man gamla organer för att få saken in i det rätta spåret. Omkringresande politiska talare, hvilka antingen rentaf erhälla aflöningar ur partiets kassa och klingande belöning för sin verksamhet, eller ofira sig af rent nit för saken, inträffa i hvarje distrikt och harangera mängden med völtaliga föredrag. De försäkra, atticke blott unionens väl, utan äfven hela mensklighetens välfärd står på spel, om icke den eller den blir vald till president; de utmåla med glödande färger de fasliga följder, det skall hafva för staten i sin helhet och hvarje medborgare enskildt, om motpartiets kandidat skulle segra. Otaliga brochyrer bäras omkring på gatorna och inkastas i husen; på murar och pelare, på vagnsdörrar och fartygs-yttersidor ser man kolossala, brokiga plakater med jättebokstäfver, som uppmana de röstberättigade att välja den rätte mannen. Tid efter annan hör man plötsligt fanfarer af blåsinstrumenter och trumhvirflar: ett stort tåg med en larmande musikkår i spetsen drager genom gatorna för att genom sitt antal imponera på motståndarne. Dag och natt äro de ledande medlemmarne i oaflåtlig rörelse, och ju närmare valdagen kommer, desto mera anstränga de alla krafter för att åstadkomma ett med partiets önskningar öfverensstämmande resultat. Det faller af sig sjelft, att tidningarne höja sina kandidater till skyarne och skildra motpartiets utkorade som odjur. På detta stadium af striden utvecklar Förenta Staternas press en grofhet och uppfinningsförmåga, som man under våra sörhållanden säkerligen ryggar tillbaka för att efterhärma. Då man betecknar den 3 November som den afgörande dagen för sjelfva presidentvalet, är detta icke fullt exakt. Ty det är egentligen endast valmännen till presidentvalet, som denna dag väljas. Hvarje stat skall välja lika många valmän, som den har medlemmar i representanternas hus. De flesta valmännen finnas i staterna Newyork (33), Pennsylvanien (26) och Ohio (21); minsta antalet hafva staterna Rhode-Island och Minnesota (hvardera 4) samt Delaware, Kansas, Nebraska, Oregon, Nevada och Florida (hvardera 3). Det är för närvarande 34 röstberättigade stater med tillsammans 293 valmän. Då dessa äro samlade, utgöra de det s. k. .electoral college. De mötas emellertid icke alla på ett ställe, utan endast valmännen för hvarje stat i dennas hufvudstad och afgifva der sina röster till president och vice president, och resultatet inberättas derefter till Washington. I närvaro af kongressens begge afdelningar uppräknas derefter i Februari 1869 rösterna, och snart derefter, den 4 Mars, aflägga de nyvalde ed på författningen. Emellertid vet man redan efter den 3 November med temlig säkerhet, hvilken af kandidaterna, som skall afgå med segren, ty valmännen äro så bundna, att man kan beräkna de afgima rösterna. Ehuru demokraterna göra allt, hvad i deras makt står, för att göra motståndarne afbräck, betraktas det både uti de flesta i Förenta Staterna utkommande tidningar och i den engelska pressen som en sullkomligt afgjord sak, att det republikanska partiets kandidat, general Grant, skall afgå med segren. Från Rio de Janeiro meddelas den 8 dennes: ,, Fästningen Humaita har den 27 Juli blifvit öfvergifven af paraguiterna af brist på lifsmedel och har genast blifvit besatt af de allierade. Den paraguitiska garnisonen, 4,000 man stark, gick under den brasilianska eskaderns eld öfver floden och stred med förtviflad tapperhet. Da alliarada tagn oHa lannnar on mängd