Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1868, sida 2

af en man, som hon beundrade så lifligt, som syntes henne stå så högt, och hastigt grep hor hans hand, och hon tryckte den. Detta skedde till följd af en inre impuls nästan ofrivilligt observerades blott af den bredvid sittande fru och af en dam, som just då inkommit i det rum, hvari de befunno sig, och stod bakom de samtalande. Det var, som om Alma snart instinktmässigt känt hennes närhet. Hon vände sig plötsligt om, och framför henne stod hennes tant, grefvinnan Odelcrantz. Hon erfor en obehaglig känsla, och hon tvekade ett par ögonblick om hvad hon skulle göra. Men derefter steg hon upp och närmade sig sin ant aktningsfullt, men med värdighet. Grefvinnan, i hvars blickar på en gång harm och något, som liknade triumferande skadeglädje blixtrat vid första anblicken, betvang sig snart och räckte den unga anförvandten handen vänligt och sade: Hvilken angenäm öfverraskning att få återse lig, Alma lilla, här i Paris! Ah, se der min soda fru OC och professor N Det skall bli roligt att få presentera min vackra och älskvärda svärdotter. Hon och Hugo äro derute. Du jet ju-— — Jag vet allt, goda tant, sade Alma, som ned glad förvåning fann sig vara ganska vänligt vemött af tanten, hvilken hon ansett vara i hög srad förbittrad på henne. Snart sammanträffade de äfven med Hugo, om hälsade på Alma höfligt, men med märkbar öld. Den unga grefvinnan deremot var mycket örekommande, och Alma å sin sida besvarade sennes vänlighet på ett lika enkelt som behagligt ätt. Hon betraktade Hugos maka med medlilandets vemodiga intresse; hon ansåg henne mycret olycklig — nästan lika olycklig som hon sjelf. (Forts:)