Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1868, sida 2

framhålla, att kriget är ett onaturligt förhållande, som har sin grund allena eller öfvervägande i furstarnes ärelystnad och annan fäfänglighet, under det nationerna, lemnade åt sig sjelfva, önska förblifva i fred och godt förstånd med hvarandra. De framhålla tillika, att de stående armåerna mindre afse nationernas försvar, än att utgöra en förlustelse för de höga potentaterna, hvilka ej akta för rof, att på detta nöje offra folkens skatter och bästa krafter. Den yttersta grunden till allt det elände, all den förlamning af folkens kraft, som den beväpnade freden innebär, ligger alltså, ropa de, hos furstarne, de der anse sig kallade, att företrädesvis vara .militära yrkesmän, krigshöfdingar, under det folkens sanna välfärd ligger i freden. Detta tal, som nedtränger alltmer i folkens medvetande, innebär ingenting mer eller mindre, än att orsaken till det onda måste undanrödjas. De flesta stater i Europa digna under bördan af sina militärorganisationer, af hvilka många visa sig, när de tagas i anspråk, vara vanmäktiga. Det är blott ett, som kan rädda oss ifrån militärväsendet och alla de falska föreställningssätt, som deraf födas, och det är — statsbankrutten. Så talar man högt, och talet innehåller beklagligen mycken sanning. Det är således, våga vi påstå, hög tid, att furstarne börja få ögonen öppna för detta allvarliga förhållande, som mera än någonting annat hotar deras tillvaro. Beräkningarne göras lätt. Det finnes intet land, der det ej faller folket i ögat, att det med blott en ringa del af hvad militärväsendet uppslukar, skulle kunna göra stora saker för sin förkofran och för sin odling. Hvad särskilt angår vårt eget land, så inse vi lätt, att en förminskning blott till hälften af hvad vårt s. k. försvarsväsen kostar, skulle bereda oss tillgångar till stora ting, såväl i ekonomiskt som andligt hänseende, hvilka skulle ej blott befrämja vårt välstånd, utan bereda oss aktning och berömmelse inför andra länder. Och allt detta måste vi försaka för en chimöre, ty något annat är ej detta försvarsväsen, som uppslukar öfver hälften af våra statsinkomster, enär det, i farans stund, icke utgör något effektivt försvar. Säg mig uppriktigt, frågade en man af den nya tiden en hög militär, som försvarade det närvarande krigsväsendet — säg mig uppriktigt, om man skulle, på ett visst. håll, fäkta för dessa edra garden m. m. derest de ej ansågos höra till .royauttens imposanta emblemer, eller derest de ej utgjorde ett nöje på Ladugårdsgärdet? — Det tysta svaret, en axelryckning, var svar nog. Det är lifvakten, ståten, fåfängligheten, som här utgöra de verkande motiverna. Men kan furstemakten ej umbära denna fåfänglighet; förmår den ej fiona en högre ära i folkens lycka och odling; förmår den ej inse det fredliga arbetets djupa värde gentemot ett lättjefullt och onyttigt garnisonslif — så hvilar den makten på en svag grund. Ingalunda tro vi likväl, att det är dessa skäl, som förmått åtskilliga af Europas mäktige, att nu lyssna till förnuftets röst. Det verkliga skälet ligger utan tvifvel i deras ruinerade statsfiuanser. Ty huru skall det gå med Italien, huru med Österrike, huru med Ryssland, om de icke inskränka sina militärbudgeter, och detta högst betydligt? Äfven för Preussen torde tillståndet icke blifva så behagligt, när det gäller, att lägga nya stora bördor på de annekterade länderna, hvilka man gerna vill försona, i stället för att förbittra. Och Frankrike sedan! Månne ej franska folket börjar inse, att det köper sin militära storhet alltför dyrt? Man talar om den milliard, som baron Haussman utgifvit, för att ombygga Paris; men detta storartade arbete, beståndande för sekler, kostar icke så mycket, som det enda äfventyret med Mexiko. Och franska folket har ögonen öppna lör dessa fakta. Vi tro, uppriktigt taladt, föga på en allmän afväpning, men vi tro, och äro förvissade att det måste komma derhän, på en betydlig förminskning i de ständiga stridskrafterna, för att läta dessa ersättas af den starka försvarsmakt, som ligger i folkbeväpningen. Ty denna blir aldrig någon anfallsarme; med en sådan beväpning kommer ett folk blott att vara starkt, Ja oöfvervinnerligt till sutt eget försvar. Och så äro de europeiska samhällena byggda på sjelfförsvarets, som är freden, trygga grundval. Ännu ligger makten i att ingå på denna nya bana i furstarnes egna händer; men ingen känner huru lång tid de dertill ega. Ty kunna nationerna, sedan de vaknat till insigt och medvetande af sin makt DET 77555 5