Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1868, sida 1

II. Kammarherre Lindenstråle befann sig jemte sin unga maka och fru C i en jernvägskupe, då hans uppmärksamhet fästades på en medelålders man, som såg sig om efter en lämplig plats för sig under resan. Han tyckte sig ha sett förut denne herre, som gick långsamt på perronen, kastande en och annan blick in i vagnarne. Det är bestämdt en svensk, den der herrn med det distingerade, ehuru litet tankspridda utseendet, yttrade han till sitt ressällskap. Jag bar ovilkorligen råkat honom någonstädes, men Stockholmsbo är han inte, så mycket är säkert. Om vi skulle föreslå honom att stiga här in — det skulle distrahera oss litet under den enformiga färden, och då han sannolikt köpt biljett för hel tur till Paris, har han väl rätt till första klassens vagnar liksom vi. ,Jag tror, jag känner igen honom, sade Alma, ,det är professor N från Upsala, om jag ej misstar mig. Kammarherrn, som hittills ej lyckats locka andra ord än de ovilkorligen nödvändiga svaren från den unga friherrinnans läppar, blef angenämt öfverraskad af detta yttrande. Professorn skulle kunna hjelpa honom att underhålla Alma, kanske förströ henne och rycka henne ur det tillstånd af djup melankoli, hvari hon ögonskenligen var försjunken, genom en för henne ovanlig och fängslande framställning at sina ider och af vetenskapens resultater. , Sådana der herrar, tänkte Lindenstrale i det han hoppade ned på perronen, bli smickrade af att uppmärksammas och åhöras at personer af stånd och verld, helst då de för tillfället ej ha sitt vanliga auditorium att uppbygga genom sin visdom. Den vige och shabbsotade kammarherren upp