TYSKLAND. Den franska , Mem. dipl. för den 20 dennes skrifver: , Vi erfara från särdeles tillförlitlig källa i Berlin, att grefve Usedoms bekanta not gifvit anledning till en mycket allvarsam kouflikt mellan konung Wilhelm och grefve Bismarck. Såsom praktisk statsman var grefven af den åsigt, att ett förbastadt desavouement af den förenämnda noten, som redan är 2 år gammal, skulle vara utan all betydelse i den utländska diplomatiens ögon. Men konungen fordrade — trots ministerens motsägelser — att noten skulle desavoueras, och då detta, til följe deraf, skedde, kände sig Bismarck mycket förnärmad öfver, att man i denna sak icke följt hans råd. Det synes för öfrigt, som om grefvens frånvaro från hofvet exploiteras starkt af det ultrakonservativa partiet för att rubba förbundskanslerns öfvervägande inflytande. Enkedrottning Elisabeth har ställt sig i spetsen för Bismarcks motståndare, och det är närmast tillfölje af hennes inflytande, som general Manteuffel, en anhängare af den österrikiska alliansen, åter blifvit utnämnd att öfvertaga den post, som han 1866 måste afstå till Vogel von Falkenstein. Den oenighet, som uppstått mellan konungen och Bismarck, med afseende på Usedoms not, har äfven gifvit anledning till, att konungen på egen hand låtit afgifva undskyllande förklaringar vid hofvet i Wien för att förmildra det obehagliga intryck, som denna depech måst framkalla i Österrike; men det är oriktigt, att notens innebåll blifvit gjordt till föremål för officiella förhandlingar mellan kabinetten i Wien och Beriin. Hvad här meddelas till , Mem. dipl. om en mellan konungen och Bismarck utbruten oenighet, har en viss inre sannolikhet för sig. Åtminstone yttra de liberala preussiska tidningarne som sin öfvertygelse, att Bismarck knappast skulle beqvämt sig att desavouera en not, som hvar och en måste antaga hafva varit för