Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1868, sida 2

vara, utan att gifva en annan i uthyte, så kan man icke heller afsåätta eget arbete, utan att faga en annans i utbyte. En andan om törhållandet må dock här förkas. En man (eller en dame) i Sverge köper ett sidentyg. tillverkalt i Lyon för t. ex. 100 f. ancs. Häraf faller (naturligtvis beroende af tygets beskaffenhenhet; proportionerna äro i alla fal likgi 30 fr. på silkesodlaren, 30 fr. på vätvs 20 fr. på fabrikanten, 10 fr. på köpmannen i Frankrike och 10 på köpmaunen i Sverge. — Silkesodlaren använder af sin inkomst 10 fr. till matvaror, 10 fr. till beklädnad och 10 till hus och husgeråd, och vätvaren ungefär i samma proportion. Så går en del af deras inkomster till bomullsspinnaren och bomull-producenten, till yllevätvaren, till Nya Hollands fåraherde, till husbyggaren och trävaruproducenten; ull smeden och jernfabrikanten, o. s. v. Så reqvirerar Australiens ullegare af Sheffields jernvaror, likasom ock Syd-Karolinas bomullsegare. Så går en del till kaffeodlaren på Java och theodlaren i Kina. På samma sätt fördela sig fabrikantens och köpmännens vinster. Och så återflyta de otaliga bäckarne till en reqvisition från Sverge af de varor, som vårt land producerar, till ett belopp, som uppgår mot det inköpta sidentyget. Hade detta icke blifvit inköpt, så hade en motsvarande förminskning egt rum i alla de inkomster och deras förgreningar, som här blifvit antydda, och så hade behofvet af våra artiklar måst förblifva i samma mån ouppfylldt. I stort taget, hade hvart och ett af de många länder, som här beröras, haft stora lager af oafyttrade tillverkningar, under det befolkningarnes behof varit ouppfyllda. Å ena sidan: allmän fattigdom med stora varulager; å den andra allmänt välstånd, med thy åtföljande konsumtion och afsättning, samt en derat framkallad kraftig och lissig nationell produktion i alla länder, som falla inom det fria utbytets kretslopp. Detta är, om man så vill, ,,kosmopolitism, men det är på samma gång ,patriotism, hvilket är något helt annat än nationell sjelfviskhet och afundsamhet, odygder, som leda till ruin, men icke till välständ. Det andra missförståndet, som framträder på den sida, som borde i srihetstidens ekonomiska system söka sin höga förebild, ligger i underskattandet af konsumtionens betydelse. På samma gång man ifrar för produktion, mera produktion, ropar man på förminskning i konsumtionen. Och dock är konsumtionen det oundgängliga vilkoret för produktionen, ja, hela grunden för densamma. Det är för att fylla sina behof, som menniskan arbetar och skapar, och när de första, enklaste eller råaste behofven blifvit tillfredsställda, så kan hon ej stanna dorvid, för att nu lägga sig till hvila; utan behofven växa alltmer, för att sporra henne till nytt arbete, ny produktion. Och hvar gränsen här ligger, eller när den skall uppnås, är omöjligt att förutsäga eller på förhand afgöra. Den menskliga uppfinningsförmågan är här lika stor och verksam, som i fråga om behofvens fyllande. Blott ett är här otillåtet: att söka tillfredsställa sina behof, öfvergångna till njutuvingskraf, på andras bekostnad, eller på ett för mig sjelf demoraliserande och förstörande sätt. Ty här verkar njutningsbegäret på samma sätt som saknaden af behof, eller till kraftförslöande och förstöring. Det är emellertid endast seder, som här kunna något verka, men icke lagar. Frihetstiden experimenterade med de sednare och gick dermed så i grund att den bragte landets välstånd i qvaf. Den lärdomen hafva vi emellertid i behåll, såvida vi vilja taga vara på densamma. Och dertill har hr Arnbergs förtjenstfulla arbete i hög grad bidragit. Der förekomma i öfrigt en mängd saker, som vi här ej kunnat upptaga, och hvilka tillhör lika mycket vår egen tid. Så klagades äfven då ötver dåliga kreditlagar; så skärptes till följd deraf de exekutiva åtgärderna; så klagades öfver arbetarnes lättja och liderlighet; så kagades framförallt öfver bristande patriotism hos dem, som föredrogo det dåliga utländska framför det solida inhemska; så frätte skogsförödelsen på landets grundkapital,) o. s. v. Det är således ingenting nytt hvad vi ännu i våra dagar i dessa stycken förnimma: Äfven mot emigrationen, framkallad af ofriheten och fattigdomen, uppstod, såsom redan är nämndt, högt rop, hvari ,oförnöjsamheten, ,,njutningslystnaden m. m. utgjorde hufvudtemat. Men med detta rop ) Så föreslogs, att man måtte med exporttull belägga sådana exportartiklar, som särdeles bidrogo till vära skogars törödande, t. ex. kalk.