Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1868, sida 2

Diktens verld. Hvar finns en verld, der oron aldrig råder, Der allt är ljuft och leende och gladt Och friskt och sprittande, som källans åder, Fast fridfullt, som en herrlig sommarnatt? Jo, det är Diktens verld, den underbara: Der är det skönt, der är det godt att vara. Der växa inga tistlar, inga törnen På markens gröna, sammetslena grund. Der smyger ingen orm, och aldrig örnen Från fjellet rusar ned i fridlyst lund, Ått göra till sitt rof en menlös dufva, Som slumrar i sitt bo, på blomstertufva. Der finns ej höst och vinter, vår och sommar Der vexla om, ett älskligt syskonpar. Vid anemonens sida liljan blommar Och rosen, då orangen mognat har. Vid hvarje stig en purpurdrufva glöder, Och hvarje solglimt nya blommor föder. Se insjön, hur han ligger der och drömmer Och sträcker ut sin klara, blåa vik, Som, qväll och morgon, i sin spegel gömmer Af solens rika mantelbräm en flik. Och ifrån höjden glittrande kaskader Strö skummets hvita, granna perlerader. Du, herrligaste, ljufvaste bland verldar! Du, Diktens verld, som jag far kalla min, För obekanta du din gräns omgärdar, Men dina barn, de slippa ständigt in. Och färden är ej lång: på tankens vingar Man när som heldst till dina rymder svingar. All jordens vedermöda kan jag glömma. Hvad mer om här är trångt och mörkt och kallt? — Så länge än jag dikta kan och drömma, Jag i min drömda verld ju eger allt. Mitt hjertas tack, Du, Gikrare, derofvan, För alla gåfvor — mest för Bildningsgåfvan. Wilhelmina. uU— —dä