Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1868, sida 2

ensamma. Då han ansåg det vara af högsta vigt ör åkerbruket att utröna de särskilda gödningsoch foderämnenas olika beskaffenhet och användbarhet, föreslog han dels anställandet af komparativa, praktiskt-vetenskapliga försök i olika delar at landet, dels utöfvande af kontroll å gödningsoch soderämnena, dels ock, der så kunde ega rum, rent vetenskapliga försök. Talaren ansåg hushållningssällskaperna höra befrämja dessa försök genom anslående af medel dertill samt påpekade nödvändigheten af att, för ernående af det bästa resultat i nu ifrägavarande hänseende, inrätta en förtion äfven vid Alnarps landtbruksinstitat. . Arrhenius besvarade den första delen af frägan lika med prof. Miller och instämde i den sednare delen deraf med prof. Nathorst. Efter slutad diskussion uttalade mötet sin åsigt i frågan i hufvyndsaklig öfverensstämmelse med prof. Nathorsts förslag. Ä Som tiden var långt framskriden, medhanns icke någon vidare fråga. Mötets förste ordförande, arefve B. r. Platen, tackade nu i några 14 ord de personer. hvilka med stora uppoffringar bidragit att göra utställningarne så derika och talrika: han tramhöll det allmänna erkännande, som utställningarnas ordnande och byggnaderr uppsättande rönt, ett beröm, som talaren så mycket mer ansåg sig kanna omnämna, som det mindre träffade bestyrelsen än den man, som med outtröttligt nit och sällspord omtanka verkat i detta hänseende, intendenten Juhlin-Dannfelt; han tackade jemväl landtbruksakademien för dess biträde samt slöjdskolan för den beredvillighet, hvarmed dess styrelse upplåtit skollokalerna för mötets ändamäl. L.amdtbruksakademiens ordförande, grefve C. G. Mörner, betygade derefter å mötets vägnar dess erkänsla för den verksamhet bestyrelsen utvecklat samt förste ordföranden för det sätt, hvarpå han ledt mötets förhandliuglingar. Ordföranden yttrade åter några ord, hvarefter han iörklarade mötet afslutadt och utropade ett lefve för konungen, hvari mötets medlemmar instämde. Middagen å Hasselbacken tog sin början klockan 4 eftermiddagen och bevistades af omkring 130 personer. Till densamma hade bestyrelsen inbjudit åtskilliga af de vid mötet biträdande. Der befunno sig äfven flera utoch inländska honoratiores. Middagen serverades, liksom föregående Tisdag, tora festsalen, hvilken var dekorerad på samma t som vid nyssnämnda tillfälle. Taffelmusiken utfördes af Svea gardes musikkår. Anordningarne voro för ötrigt särdeles lyckade och middagen kanske en af de mest animerade, som gifvits jenna för sådana tillställningar ofta anlitade lokal. Mötets förste ordförande, grefve v. Platen, föreslog skålen för konungen, erinrande om huru svenskarne varit vana att tillskrifva sina konungar både godt och ondt, och om detta ej nu längre egde rum, vi dock gerna ville allt fortfarande att korungen skulle hafva sin del uti det goda. Konungahuset deltager också i allt som rörer oss, och de under mötet närvarande utländningarne hade kunnat se huru vårt konungahus umgås med oss och huru vi umgås med vårt konungahus samt huru det bästa förhållande är rådande mellan monarken och hans undersåter. Detta tal atbröts flera gånger af lifliga bifallsrop, och skålen dracks med hanförelse, hvarefter musiken spelade upp: -Ur svenska hjertans djup, deruti middagsgästerna instamde. Professor Arrhenius töreslog en skål för svenska landtbruket. De allmänna landtbruksmötena hafva till ändamål, sade talaren, att befrämja vårt landtbruks utveckling till allt högre fullkomiighet, och de hafva i detta atseende uträttat kanske ej så litet. Det är nu två och tjugo år sedan dessa möten började här i landet, och hvarje gång de återkommit hafva de blifvit af större omfång och betydenhet. Första och andra landtbruksmötena höllos liksom det nu slutade i hufvudstaden, åren 1S46 och 1847. Men hvilken skillnad på det första och det tolfte mötet! Vid mötet år 1846 bestod utställningen af 47 djur och 26 nummer åkerbruksredskap. Mötet år 1847 uppvisade 98 täflande djur samt 23 nummer redskap. Man finner alltså, att utställningarne voro vid de första landtbruksmötena en obetydlighet. och de för dessa möten ännu gällande stadgar säga, att ,,oxposition af landtbruksprodukter, redskap, model ler, djur och teckningar kan vid mötet ega rum men sådana cxpositioner föreskrifvas icke. Man ansåg dem för några och tjugo år tillbaka väl vara önskliga, men knappast möjliga, och det voro de ej heller då. IIuru har vårt landtbruk ej förändrat sig sedan dess! De vackra och storartade utställningar innevarande möte haft att uppvisa lemna oss en tillfredsställande bild öfver den skedda förändringen. Synnerligen glädjande äro de vackra framsteg, som boskapsskötseln, mejerihandteringen och redskapstillverkningen hos oss de sista tiotalen af år gjort, under det jordbruket ej heller stått stilla, utan äfven i väsendtliga delar omgestaltats och onekligen förbättrats. Vära väl ordnade landtbruksläroverk, hushållnings-sällskap och landtbruksmöten hafva gemensamt bidragit till denna förändring. (Starka bifallsrop.) Men, yttrade talaren till slut, det är äfven sannt att medaljen har sin frånsida. De sistförflutna åren hafva för vårt jordbruk varit föga gynnsamma. Icke höfves det dock svenske män ätt misströsta! (Vid denna del af talet afbröts detsamma af ännu lifligare bifallsrop än förut.) Våra förfäder fingo vida oftare än vi hemta klena skördar från frusna tegar; torka och hetta förbrände äfven deras fält; men de fällde dock icke modet. Med den gamle finnen hos Runeberg hade de utropat: ,.Herren törskjuter oss ej; han endast prö: var oss. Och de gingo framtiden med förtröstan till mötes samt fingo åter glädja sig åt lyckligare dagar. Så skall det gå äfven oss, och pröfningen, nödäret, är menniskan helsosam. Det återför henne till besinning och nödgar henne att anstränga egna krafter för sitt sjelfbestånd. Det är sålunda som den svåra tiden banar vägen för bättre kommande tider. Talaren föreslog derför skålen för det svenska landtbruket under tacksamt erkännande af de stora framsteg, som detta landtbruk redan gjort, samt under hopp och önskan att det framgent må vidare utveckla sig och gifva allt rikare afkastning till lön för odlarens ansträngningar. Intendenten Juhlin-Dannfelt föreslog skålen för prisdomrarne, hvilken skål besvarades af danske länsgrefven Holstein-Holsteinborg, som uttalade sin tacksamhet för det gästvänliga bemötande mlingarne funnit vid mötet. Han hade visser