Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1868, sida 2

grefven. Jag trodde aldrig, att damerna på norr sträckte sina promenader så långt söderut. Men, tillade han med en blick på madam Andersson, Jag förmodar att det är filantropiska värf, som föranledt ett så heroiskt företag.s bet är verkligen alltför besynnerligt, sade Alma allvarligt, ,,att min tants ekipage, som fört mig hit, försvunnit — ett tilltag af kusken, som troligen kommer honom att förlora sin tjenst, om jag känner tant Eleonore rätt. Det var mig en krabat till kusk, sade grefven, ,en sådan oförskämdhet har man väl knappt hört talas om. Hvad som är ännu besynnerligare är, att betjenten, som väntade på mig inne i huset vid trappuppgången, också försvunnit, sade Alma, så upptagen af det kuriösa i saken och af den tillfälliga förlägenhet, hvari hon befann sig, att hon ej tänkte på hvad som vid föregående tillfällen misshagat henne hos grefve Plumschöld. Denne herre bemödade sig också om att vara hygglig, och hans ord valdes med synnerlig omsorg, så att man nästan kunnat taga honom för en väluppfostrad och städad person. Det var blott för några minuter, som grefven behöfde pålägga sig detta tvång, och derför hann han icke att falla ur den nya rollen. Han sade artigt: Det är verkligen ytterst märkvärdigt. Tilllåter fröken Edelbjelm mig att följa er hem. Det blefve för mig ett stort nöje. Alma såg på grefven. Hans cinoberröda näsa samt de ideassociationer, som denna väckte, gäfvo ett uttryck af stor bestämdhet åt hennes ord, då hon svarade: Nej, herr grefve, jag kan ej begagna mig af detta anbud. Plumschöld, som förutsett svaret, yttrade med ett försök att vara riktigt ämabel och förekommande: -Nåväl, jag får finna mig häri och hoppas,