Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1868, sida 3

rande då han kunnat anföra ett så ytterst under haltigt bevis för ett medels duglighet såsom föda ssom det; att samma medel blitvit upptaget i e pharmakope. Liebig säger, pg. 10, att kåttalbuminaterna eg intet näringsvärde, att flera tusen eentner kasta i floderna och att de ej ens dugde till hofapeteks drängens svin. Att flera tusen ceniner kastas floderna vid fabrikerna, bevisar endast att vara flerstådes ej kunnat tillgodogöras, men så var ji äfven förhållandet med köttet af flera tusen oxar som bortkastades eller ruttnade i fälten, innan de välsignade bolaget tog hand om dem; och ickt vill väl Liebig derföre säga, att huden var de ende som dugde på oxen och att köttet var odug ligt; derat bercdes ju numera nära nog ett lifselixir. so Svinens erfarenhet om köttalbulainaternas oduglighet är så ofullständigt meddelad, att det icke har något värde för den, som vet med hvilker ytterlig noggrannhet och insigt sådana utfodringsförsök böra enställas, om de skola bevisa någo det minsta: I Liebigs Chem. Brief. omtalas att hundar på 4:de dagen ej ville äta hårdkokta ägggulor, oaktadt de ej erhöllo någon annan föda. och likväl kan det icke falla någon in att på grund häraf anse dem odugliga såsom föda. Att de utkokta köttrådarne smaka dåligt, bevisar intet. Men undantag af mjölk saltas nästan all mat och smakar osaltad dåligt; och det är ej underligt om de albuminater, som blifvit beröfvade största delen eller närmare 65 af deras salter, ej smaka väl, men det har intet att göra med deras närande förmåga. Afven ägg, förtärda utan salt, smaka dåligt, men ej kan man derföre eåga att saltet är tödan och att äggen sakna närande förmåga. Längt ned på sidan 10 kallar Liebig de i buljongen och köttalbuminaterna befintliga ämnen för eqvivalenta ammnen emedan de ega lika värde för näringen; och då nu, högre upp på samma sida, albuminaterna förklaras så värdelösa, att de ej ens duga för svinen, så skulle man väl tro, att äfven köttextraktet eller den till honings consistens intorkade fettfria buljongen vore värdelös för både menniskor och svin; men långt derifrån, köttextraktet anses tvertom så förträffligt, att det betalas med 212 specie för skålpundet, och dess införande till Europa förklaras vara en välsignelse för menskligheten. Kokkonstens ändamål säges afse en ersättning för de ämnen, som vid beredningen beröfvats köttet, och smaken kallas helsans väktare och erfarne rådgifvare. Återigen tomt vilseledande prat. — All beredning af kött, der något förloras är oklok; köttet bör stekas eller kokas i så litet vatten, att allt både kött och buljong kan förtäras och då förloras ju intet; inga såser behöfvas, om ej för smaken, som härvid har intet att skaffa med den närande förmågan. Om I vid den snart stundande middagsmåltiden trakterades med råt kött, i stället för stekt, så skulle det förra troligen smaka de flesta mycket dåligt, oaktadt den närande förmågan hos det förra är detsamma som hos det sednare. På sidan 11 säger Liebig: ,Fysiologerna äro ense derom, att den köttnäringens egendomliga inverkan på nervsystemet. som man temligen obestämdt betecknar med benämningarne spänning, tonus, energi, måste tillskrifvas dessa extraktivämnen. Här finnas fysiologer närvarande och bland dem äfven namn med det anseende, att en Liebig blefve tvungen respektera dessas åsigt; det vore derföre af stort intresse att veta, om de tillerkänna extraktivämnena en så vigtig roll. Dessförinnan vill jag anmärka, att de egenskaper, som betecknas med de nägot obestämda uttrycken ,spänning, tonus, energi, synas mig förefinnas icke blott hos menniskor, utan äfven hos djur; och detta i lika hög grad hos de köttätande, som fråssa af de herrligalextraktivämnena, som hos de gräsätande, hvilka sannolikt ej få lukta på än mindre smaka en så kostelig spis. Jag skulle tro att hästen och oxen ega lika mycken energi och tonus som katten och menniskan. Äfven chineserna måste väl tillerkännas tonus och energi, oaktadt Liebig säger dem ej få något kött; men deras tonus uppkommer möjligen af det präktiga surrogatet cafleinet. Hvarifrån komma väl tonus och energi, då man lefver på mjölk, ost, ägg och flera andra medel, som vi högt värdera, oaktadt de sakna köttextraktivämnen ? Hädanefter böra vi väl icke äta så svag och kraftlös föda; vi riskera möjligen att deraf forslappas. (Forts.) egNiA.. A—