Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1868, sida 2

påräkna, så länge de kurtisera ryssarne. Regeringen uppträder ock med mycken energi emot czekernas sträfvanden, hvilka synas vara något oklara. Åristokratiska, demokratiska och ultrakatolska elementer hafva slutit sig tillsammans och bilda den enekiska oppositionen emot Österrikes reorganisationsarbete. Det är helt naturligt, att en sådan förening icke kan hafva ett klart. medvetet mål. Olyckan är endast, att Österrikes förra absoluta styrelse mera försyndat sig emot czekerna, än mot någon af de öfriga många solkstammarne under Österrikes spira. De hafva icke endast beröfvat dem deras religion och frihet, utan äfven försökt att taga ifrån dem deras språk och nationalitet. Nu visa sig följderna! Bland de många talarne vid skyttefesten i Wien uppträdde äfven en simpel bonde och skytt från Kirchbid i Tyrolen vid namn Hechenblechner. Äfven han varierade det oändliga themat om den tyska enheten, men hans slutord afsågo en helt annan fråga och voro mycket märkliga. Då Tyrolen är så utskriket för sina tänkesätt i trossaker, utbringar äfven jag ett lefve för den nya ministeren i Wien! — De begge förnämsta priserna vid skyttefesten togos, det första af en tyrolare, löjtnant Ilohenegge från Innsbruck, och det andra af en schweizare, Brechbul från Thun. FRANKRIKE. Oaktadt alla försäkringar att Frankrike icke fört underhandlingar med Belgien och Holland om en allians, påstår likafullt en ,,IIndependance Belges pariserkorrespondent, att sådana underhandlingar verkligen blifvit inledda, fastän de nu förnekas, emedan allt för stora svårigheter stälde sig i vägen för ett lyckligt fullföljande af desamma. Det nya statslånet utgör 429 millioner, hvilka skola fördelas på de olika hufvudtitlarne i följande proportioner: krigsministeren cirka 132 millioner, deraf till nya eldvapen 91,600,000 francs, till artillerimateriel 211 mill., till befästningar 32 mill; marinministeren 30 mill.; offentliga byggnader 83!; mill. o. s. v. Omkostnaderna vid lånet anslås till 21 mill. Det är alltid brukligt att när lagstiftande församlingen börjar eller slutar sina sessioner, det allmänt ropas lefve kejsaren. I och med detsamma oppositionen blifvit något starkare i församlingen, har äfven detta rop upphört att vara enstämmigt. Denna gången, då sessionen afslutades, hördes jemte det officiella ropet äfven andra rop. Bethmont ropade: ,,lefve friheten! och Eugene Pellaten: ,,lefve nationen! En herre af majoriteten tillade då: ylefve nationen som utvalt kejsaren! De olika partierna börja redan rusta sig till de nya valen, hvilka, om nu lagstiftande församlingen upplöses, ega rum redan i år, men annars först till nästa år. Det förra antages blifva händelsen. Constitutionnel har, med anledning af några anmärkningar i en engelsk tidning emot den projekterade fransk-belgisk-holländska alliansen, antydt att England, genom den passiva rol det spelat gentemot de senaste stora europeiska tilldragelserna, förverkat sitt inflytande och endast kan återvinna detsamma genom att kullkasta den situation som skapats genom Preussens segrar 1866. Denna släng träffar Frankrike sjelft lika mycket som England. Det står numera fast, att Frankrike 1864 bestämdt afböjde Englands uppmaning att företaga en gemensam väpnad intervention till bevarandet af Danmarks integritet. Blott en energisk förklaring af vestmakterna skulle varit tillräcklig att bjuda halt åt de i Jutland inträngande preussarne och österrikarne, och i London skulle en billig fred, baserad på en delning af Slesvig efter nationaliteterna, kunnat förskaffas Danmark, så framt icke tyska stormakterna litat på Frankrikes neatralitet. ENGLAND. Vid lord-mayorns i London middagy hvilken bevistades af Disraeli och flera af ministrarne, vankades, såsom vanligt, politiska tal. Disraeli gjorde i sitt tal en blomstermålning af så väl de inre som yttre politiska förhållandena: Irland är lugnadt, skörden är rik, förhållandena till utlandet förträffliga, all utsigt för handen att snart se bilagd den differens, som förefinnes med , våra transatlantiska bröder. Bland Londons arbetare har börjats en agitation, som går ut på att förskaffa arbetsklassen specielt minst 10 representanter i underhuset ur deras egna midt. De härför nödiga kostnaderna skulle anskaffas genom sammanskott. Detta mål vinnes troligen icke, och det vore hvarken godt eller nyttigt om så skedde. Finge arbetarne sina eona renresentanter. så horde iu äfven tor