Göteborg den I Augusti. IStorbrittanien stå för närvarandedekyrkliga frågorna främst på dagordningen, och de företeelser, som på detta område framträda derstädes, lofva mycket godt för frihetens sak. När man betänker, huru vidtutgrenade och starka de rent materiella och sjelfviska intressen äro, hvilkas vara eller icke-vara beror af de statskyrkliga institutionernas orubbade bibehållande, och när man dertill lägger vanans och traditionens magt samt det så lätt missriktade nitet hos den protestantiskt sinnade folkmassan för bevarandet af den anglikanska kyrkans predominans öfver katolicismen; så kan man icke annat än finna det högst anmärkningsvärdt, det Gladstones djerfva, men af tidsförhållandena så högt påkallade förslag att upphäfva irländska statskyrkan vunnit den framgång som hitintills kommit detsamma till del. Det blir nästa parlament förbehållet att afgöra, huruvida denna institution — en af de oförnuftigaste och orättvisaste som någonsin existerat — skall komma att ännu någon tid bestå eller icke. Irländska statskyrkan är såtillvida idealet för alla statskyrkor, att hon är byggd just på statskyrklighetens yttersta och absurdaste konseqvenser. Staten antager en religion, lika godt hvilken; vill folket istaten icke antaga denna religion, så betyder den saken mindre; landet är indeladt i biskopsstift och församlingar; hvarje församling förblir skyldig att rikligen nära den ,herde, som ingen församlingsmedlem behagar höra på, och att underhälla den kyrka, inom hvars väggar ingen mer än pastorn sjelf behagar inträda. Sådant har förhållandet varit öfver större delen af Irland, och följden har blifvit, att dess katolska befolkning, i stället för att öfvergå till protestantismens fana, fattat det djupaste hat till densamma och vant sig vid att sammanblanda sin egen nationalitets intressen och sina anspråk på frihet och sjelfständighet med den romersk-katolska kyrkans, för hvars frihetsfiendtliga syften den just härigenom blifvit alldeles. blind. Protestantismen har sålunda tillfogat sin egen sak ett nästan oläkligt sår, då den velat med yttre tvångsmedel utbreda sitt välde, i stället för att lita på sin inre sanning. Segrar Glodstones förslag, som blott vill göra katolikerna den enklaste rättvisa, så är ett stort steg taget mot ett riktigt mål, och protestantismen skall i längden icke blifva den lidande uppå att hafva försakat en förtryckande yttre företrädesrätt. Medan denna fråga afvaktar sin lösning, har en annan, som under årtionden varit med största hetsighet debatterad, ändtligen blifvit lyckligt afgjord. Parlamentets hegge hus — öfverhuset icke utan mycket tredskande — hafva nämligen antagit den s, k. Compulsory Church Ylaes Abolitian Bill, genom hvilken engelska statskyrkan nu nödgas släppa ifrån sig sin förhatliga, men medgstatskyrkoprincipen fullt enliga rätt att mot hvarje engelsman, han må tillhöra statskyrkan eller icke, vidtaga utsökningsåtgärder för indrifning af den beskattumg, som penämaes Church Rates. Härmed äro Englälds talrika dissenter ändtligen befriade från bördan att medelst Church Rates bidraga till det statskyrkliga presterskapets underhåll jemte sina egna presters, och skatten kommer att betalas endast af dem, som sjelfva anse sig tillhöra statskyrkan, Ett vigtigt steg mot målet: fri kyrka i fri stat! Folkskolefrågan. I anledning af Folkskolemötet i Örebro yttrar Jönköpings Tidning följande: Det börjar alltmera blifva klart, att bland de reformer, hvilkes lösning man väntat af vår ombildade trepregentation, är tolkskolessken den förnämsta och den, som minst tål vid Eppskot Här är det icke fråga om genomförandet äf en teori, hvars sabstrakta sanning ligger i öppen dag, men hvars praktiska behof kan vara tvitvelaktigt eller aflägset. Händelserna hafva i sjelfva verket gått reformen i förväg och peka på densamma såsom en oafl vislig nödvändighet, Värt lands författning kallar