Poliskonstaplarne Jönsson och Rönbäck, hvilka från hotellet afhemtat Pettersson, hade dervid icke meddelat honom orsaken härtill, utan gifvit någon annan förevändning. Pettersson hade då visat sig helt lugn, men när de kommit ned i förstugan, der Bergelin, som haft nattvakten å bangården, varit stående i afvaktan på dem, började Pettersson vid åsynen af honom darra i hela kroppen och sväfva på målet. Stationskarlen Johan Johansson hade äfven nägra upplysningar att meddela. Då han natten tili den 22 i förra månaden haft vakt å jernvägsstationen, hade Pettersson jemte en annan person kommit gående å Norra Larmgatan. När dessa varseblifvit Johansson hade de stannat och Pettersson börjat samtala med honom, dervid han frågat om några upplysningar ännu vunnits angående de inbrottsstölder, som under förliden vinter skett å stationen. — Den ena at dem hade förörvats å samma ställe och under likadana förhållanden som nu egt rum. — Under samtalet mellan Johansson och Pettersson hade den sednare efterfrågat åtskilligt om de för nattväktare å bangården gällande föreskrifter. Såsom äfven ett bidrag till upplysning i saken, hvilken är ganska betecknande för Pettersson, bör nämnas, att å platsen utanför kontoret, der inbrottet skett, hittats en bit af ett stearinljus, och ha vid undersökning i borstrummet å hotellet funnits 4 dylika ljusstumpar, äfvensom en nyckel der påträffats, med hvilken dörren till förstugan utanför kontorslokalen kan upplåsas. Pettersson har utom hvad förut nämnts jemväl bestridt att det varit han som konstapeln Eriksson sett å Nygatan. Att ljusen och nyckeln funnits i borstrummet förklarade han sålunda, att ljusbitarne lemnats af resande qvar i stakar och sedermera användts af hotellets vaktmästare. Nyckeln hade länge legat i rummet, men Pettersson hade aldrig begagnat densamma. Huru den å platsen utanför kontoret funna ljusbiten ditkommit, visste han naturligtvis icke. Inställd i går bos poliskammaren, då protokollet öfver nämnde förhör upplästes, vidhöll Pettersson hvad han förut uppgifvit och sade sig icke ha något att tillägga. Vid samma tillfälle förevisades honom ett armband af granater, som han skänkt en af sina väninnor, mot hvilka han likasom i mycket annat visat sig serdeles frikostig. På fråga huru han fått armbandet, svarade Pettersson att han köpt det jemte några andra saker för 25 rdr af en expedit, som hatt dylika att förevisa såsom profver. Han påstod att den befattning han innehaft varit mycket indrägtig och anförde som bevis härpå, att hans företrädare skulle ha lagt sig till godo 9,000 rdr. Pettersson, som deremot lefvat friskt undan, hade icke kunnat spara något och derför icke samlat några kapitaler. Den vidare ransakningen hänvisades till rådhusrätten, och skulle Pettersson i afbidan härpå qvarstanna i cellfängelset.