Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1868, sida 3

opp, om en sådan som jag kom in, när hon hade dukat opp för sig och predika för henne. Madam glömmer sig., sade fru C lugnt. Jag vill madam och madams barn väl, jag har hjelpt madam förr med ett och annat, och detta ger mig rätt att ge madam råd. Iad frun har gett mig, det har jag inte kunnat bli fet pår, sade qvinnan sturski. Jag vet väl, att det fins de, som frun hjelper, men jag bar aldrig smilat mig in hos frun, och den som inte gör det hos de förnäma, den får i det närmaste bara predikningar, för att inte säga något värre. Jag vill inte tala med madam i dag om detta — madam är oresonlig, ser jag, sade fru OC med en blick på flaskan. ,Jag skulle dock vilja göra madam ett förslag. Jag har tänkt att taga mig af madams begge barn — att ackordera bort dem på ett hyggligt ställe, då jag ser, att det är omöjligt att få madam att vårda sig riktigt om dem. Gud välsigne nådig frun — Gud välsigne nådig hennes nåd! utropade den balffulla qvinnan i sin förtjusning. , Är det rena allvaret? Och något liknande en tår rann ned öfver den röda nästippen. Ja, visst är det mitt allvar. Jag har talt med en hederlig qvinna, som tar emot dem, och det skall inte fattas dem något. Det är då, som jag alltid sagt — fru CÅS make fins inte på denna jorden. Får jag inte lof att dricka nådig fruns skål? Och hon slog kaffekoppen halffull med bränvin och tömde den. Hon är oförbätterlig, den menniskan, sade fru CF till sina följeslagerskor, då hon aflägsnade sig. I nästa boning, hvari de inträdde, tunno de en ung officer, som skyndsamt aflägsnade sig.