Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1868, sida 1

Ne 32 Majornas 3:dje rote, 008 E. Yanlstrom, VIA FJ ningsvärda saktum, att frih. Hugo Iamilton var ordförande i det ekonomiutskotts vid 1840 års riksdag, som bhehandlade den folkskolestadga, från hvilken en ny tidpunkt i svenska solkundervisningens historia daterar sig, varande talaren sjelfs vid samma tillfälle ledamot af samma utskott: i ; Det förelåg att välja ordförande för mötet, och derom kunde ingen tvekan uppstå, utan utropades dertill enhälligt oh högt d:r Gumelius. Ifråga om vice ordförande voro meningarne delade. Der påkallades dels expeditionssekreteraren Nissen från Kristiania, dels riksdagsmannen Rosenberg, hvarsemte man velat höra äfven namnen af hr Bruhn och hr Blomstrand. Der funnos de, som ansågo det särdeles lämpligt, att då norrmännen utgjorde ej mindre än 138, vice ordföranen togs ur deras leder, hvadan det också ropades på ,en hortmän. Men hr Nissen skyndade att förekomma all schism, i det han förklarade det vara olämpligt, att här valdes någon annan än en svensk, hvadan han undanbad sig förtroendet. Nu borde väl br Rosenberg hafva föreslagits — en man väl kompetent till förtroendet såsom gammal lärare, riksdagsman och vice ordförande vid ett föregående skolläraremöte — men ordföranen föreslog expeditionssekreteraren Brum, och dervid blef det — Till sekroterare pdes lektor K. F. Karlsson i Örebro och ( ( 4 1 ill notarier , skolläraren C. G. Hallgren i ; borreby al Kristianstads län, skolläraren Erixon i Vestra Vingåker af Södermanlands län, postexpeditören F. A. Ekström från Stjernvik i Vestmanlands län, skolläraren Sjöstedt från Vadstena; skolläraren Lindgren i Urebro, norske skollärarne A. Johnsen och Johannsen från Kristiania samt höjskoleforstander P. Bojsen och teol. kand. A. Hofkman från Danmark. — Kansliet består alltså af 1 sekreterare, 5 svenska, 2 norska och 2 danska notarier, eller tillsammans 10 man. Med synbar fägnad emottogos tillkännagifvanden derom, att svenska jernvägsstyrelsen beviljat fri rosa på statens jernväg åt de hemresande svenske och främmande lärarne och lärarinnorna, en frihet, som blifvit utsträckt till d. 8 Aug., med afseende d dem, som kunna vilja använda några dagar att se sig omkring i orten. — Det var ju mycket hyggligt af de svenska myndigheterna! Det gällde nu att bestämma ordningen för de uppsatta frågornas föredragning, derrid några talare påyrkade ön fördelning på sektioner, under det andra påyrkade en större gruppering af frågorna. Slutligen löstes svårigheten dermed, att mötet, som börjat blifva något otåligt och önskade komma till saken, beslöt, att de uppsatta öfverläggningsämnena skulle föredragas i den ordning de blifvit uppsatta. Den första frågan blef sålunda nu föremål för diskussion. Den rörde undervisningsväsendets ställning till staten, landstingen och kommunerna ), och ordet begärdes först af lektor Blomstrand från Göteborg, som ansåg 1842 års folkskolestadga hafva lyckligt bestämt statens och kommunernas inbördes ställning till folkskolan. Lektor Blomstrand talade ganska redigt och förståndigt och icke långt, så att oron vid hans uppträdande snart lade sig. Folkskolelzerer Bajer från Danmark önskade att skolan måtte vara så mycket som möjligt oberoende af staten, och lektor B. kände sig manad förklara att det var också hans mening. — Vidare yttrade sig kyrkoherden Thavenius, riksdagsmannen Rosenberg, häradshöfding Hasselrot, folkskoleinspektör Kihlen, docenten Paijkull och rektor Siljeström. Det var ett yrkande af hr Kihlän, att staten borde öfvertaga folkskolelärarnes aflöning, för att bereda dem bättre vilkorj och det bifall detta tal väckte, som uppkallade herr Siljeström, hvilken på ett lika varmt som värdigt sätt häfdade kommunernas och skolans frihet, varnande för vådan af att ) Frågan bar i dess helhet följande lydelse: Emedan kunskapers förvärfvande för hvar och en, både såsom person och såsom samhällsmedllem, icke allenast är, utan numera äfven allt allmännare erkännes vara ett stort behof, om man sskall kunna rätt och väl sköta sina åligganden; måste det vara af stor vigt, att tillräckliga undervisningstillfällen beredas. Familjen har visserligen en skyldighet att i detta afseende sörja för sina medlemmar. Men då denna antingen alls sicke eller också endast i inskränktare mån kan uppfylla detta åliggande, och staten i alla fall icke genom lagstiftningen kan bestämma dess förmåga eller ordna dess verksamhet, måste den sjelf vara betänkt på medel att sörja för det vigtiga ändamålets uppnående genom offentliga åtgärder. ,Skolan i sin vidsträcktaste mening, då den innefattar alla undervisningsanstalter, öppnar för alla sina medlemmar tillfälle att erhålla nödig undervisning i alla kunskapsgrenar, allt efter hvars och ens behof. Skolan är derför en af de vigtigaste samhällsangelägenheter. Men det torde dock icke ännu vara fullt klart och afgjordt, huru långt statens åliggande i afseende på skolan bör sträcka sig. Man torde derför med fullt skäl kunna fråga: 1. Iluru vidsträckt skyldighet har staten att sörja för nödiga skolors inrättande, ordnande och bekostande? Och i sammanhang dermed, huru långt sträcker sig statens rättighet att ordna hela undervisningsväsendet och hafva uppsigt öfver dess ändamålsenliga verksamhet? Då staten har och för uppnåendet af sitt ändamål måste hafva det hufvudsakliga intlytandet på skolans ordnande och verksamhet, — — — ve —