Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1868, sida 2

vid middagstiden troppa ut för att icke gå miste om förmånliga åskådareplatser. Midtför målet, men utanom banan, hade ett par industriella stadsbor uppfört en åskådareläktare, som rymde cirka 4,000 personer, och kunde man till denna få biljetter till olika priser; de förnämsta kostade 2 rdr 50 öre. Klockan nalkades mot 5, och banan, som utgjorde en sträcka af bortåt 6,000 fot, var nu på alla sidor omgifven af folkmassor, som i spänd väntan emotsågo det ögonblick, då de eldiga springarne skulle börja täflingen. Här såg man grefliga fyrspannsekipager och friherrliga landåer, gammalmodiga ,,holstenare och vanliga bondkärror om hvarandra, lysande toiletter och hemmaväfda verkenskjortlar, ädla grefvar och misslynta frälsebönder, livreklädda kuskar, uppnäsiga kammarpigor, sturska betjenter och svärjande hållkarlar, blandade likt tärningarne i en väl tillagad sillsallat i herrliga schatteringar med lugna bonddrängar i vadmalsrockar och 40 graders solhetta. Men midt i denna skimrande blandning syntes prisdomare och assistenter, och kungen med hela sin svit hade beredt sig plats under riksvapnet på åskådareläktaren. ÅÄndtligen kommo de 4 hästar, som skulle börja löpningen, in på arenan, och det blef ett sorl bland åskådarne, som då åskan mullrar på afstånd. Här höll löjtnanten ett vad med den smalbente handelsdandyn på några hundra, kanske tusen, och der likaledes möttes kuskens och betjentens händer, och fastän deras uppsats icke gällde mer än en sup och två smörgåsar eller en butelj öl, voro de lika intresserade för det och arbidade utgången med klappande hjertan. Men då priserna och deras vinnare redan på telegrafisk väg blifvit eder meddelade, anser jag mig icke behöfva relatera denna del af stäten, utan i stället inbjuda läsarne i planteringen bredvid kappridningslinien, der en dansbana blifvit uppförd. Derinne dansar ,prinshusaren utan ett öre i fickan, men han är lika lycklig för det, ty sporrarne klinga som silfver, och om hans utvalda i något obevakadt ögonblick låter honom röfva en kyss, vill han säkerligen icke utbyta sin lycka med någon af dem, som deltaga i den kungliga balen på Ramlösa — han sätter mössan på örat, spottar i handen och griper bättre fast samt trycker den hulda ännu närmare sitt lycksaliga hjerta. Men solen går ned, åskådarne gå hem försäljerskan räknar ihop tjugofemöringarne till riksdalrar. Snart sitter tecknaren ensam och hör endast då och då ljudet af en rullande vagn, kanske det är kungen som kommer från balen. Ja, så måste det vara, ty vagnen rullar Storgatan framåt och stannar först i , Fogelsången, der Tornerhjelm bor och der en äreport är rest öfver ingången. Men nu släckes gasen i ljuskronorna, man går att hemta hvila och krafter till nya ansträngningar. Följande dag går solen ånyo upp med förnyad glans, och samma skådespel uppföres på nytt, fastän inför en mindre talrik publik. Man har ansett sig böra hvila en dag öfver för att med så mycket mera kraft kunna deltaga i kappseglingen, som, säge hvad man vill, dock var glanspunkten af tillställningarne. Den tafla, som dervid upprullades för åskådarens blickar, var säkerligen utan sin make i Helsingborgs historia och skall icke snart glömmas af dem, som hade nöjet taga den i betraktande. Vädret var visserligen icke gynnsamt för seglingen, men taflan var icke mindre sublim för det. Hundradetals seglare spände ut sina hvita vingar öfver den lugna vattenytan och speglade sina smäckra former i det klara vattnet, kryssande om och förbi hvarandra som ystra killingar, då och då afbrutna i sina linier af pustande ångbåtar, som, öfverfyllda af högtidsklädda passagerare, stolta plöjde det blåa fältet. Modiga, kraftiga sjögastar skötte årorna i kapprodden med en vana och färdighet, som det var en lust och glädje att åse. Från prisdomarefartyget ,,)Öresund signalerades med dånande kanonskott och blåstes fanfarer vid hvarje fartygs ankomst till målet, och å nya hamnarmen utanför skeppsbron musicerade skånska husarmusikkåren hela dagen, prisgifvande sina arma kroppar åt en glödande sol. Ändtligen ljödo de sista skotten, och ,,Öresund lättade samt gick åter in i hamnen, följdt af en hel flotta lustbåtar, som dels tagit aktiv, dels passiv del i nöjet. Prisdomrarne med prins Oscar i spetsen tågade nu upp i stadens rådhus, der H. K. H. med egen hand utdelade de vackra belöningarne åt mödans och hafvets söner. Så slutades dessa sestdagar, af hvilka vi här blott gifvit en matt skildring. men och blunda, sorlet börjar tystna och bieri