Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1868, sida 2

PY SJV Ye LULLÄTTIIIL HATIHMATC. Man hade funnit äfven dem vara menniskor, som kunde le och skalkas. De hade badat med oss; de hade i skjortärmarne tumlat om med oss; de hade lärt oss lekar eller med deltagande följt oss i våra gamla upptåg; de hade lemnat skolpedanten hemma för att engång visa oss, att äfven de kunde vara som andra, hjertliga, enkla, naturliga, glädtiga. Och så mötte vi äfven dem morgonen derpå i skolan med en helt annan och hjertligare och örtroendefullare stämning ån någonsin förr. Lätt som man under barndomen har att glömma åratal af mörker för Jen enda ljusglimt, glömde vi hela det sgångna årets skoltråk för den sålunda erfarna glädjen. Sjelfva lexorna gingo en tid bortåt efter den dagen bättre än förut, ills allt ånyo gick sin gamla gång den ånga hösten och vintern igenom, då man ängtade till våren och till den der sommardagen med utvandring i det gröna. Men — den der enda dagen, den enda å året, då man fick vara med lärarne såsom med andra menniskor, den dagen inföll nu icke under den ordinarie skolterminen. Skolan kände icke till några nöjen, någon glädje. Någon sådan fanns icke bestämd i skollagen, och sålunda kunde icke rektor och skolkollegium besluta sig för eller tillåta sig något sådant. Nej, den der glada dagen, den skänktes endast dem som läste under ferierna och derför särskildt betalade dem bland lärarne, som inbjudit till den extra läsningen. Nöjet, festen, glädjen, friheten var extraordinarie; var utanför skolordningen. Det förhåller sig så ännu i dag. Skoan har inga andra fester än — examina, hvilka dock icke äro annat än lexförhör, litet högtidligare visserligen än de andra hvardagsförhören, men dock blott förhör, soch fester dock mest för flärden och fåsängan, barnens, föräldrarnes och lärarnes, i så fall som ,,premier utdelas åt de bättre begåfvade, och de lärare, som mest nitälskat för sitt ,ämne, skörda en viss belöning för detta nit af tacksamma skolvurmar till åhörare. Men bör det alltid så förblifva? Bör skollifvet få förblifva ett glädjelöst lif, ett lif utan all slags väckelse för den ungdomliga själen? Skall den högre skolan endast föra till examina och de brödstycken, som hägra der bakom? Skall den lägre skolan, folkskolan, efterapa den gamla lärda skolan och sålunda endast lära barnen en del lexor? Skall icke all allmän skola äfven uppfostra och framförallt uppfostra till medborgerlighet? Och kan väl någon skola göra detta, utan att lägga an uppå att tända glädjen och särskildt glädjen öfver fosterlandet? j Jo väl. Skolan måste blifva en uppfostringsanstalt, en uppfostringsanstalt för menniskor och medborgare och medborgarinnor. Hon har alltför länge i rätt nedstigande led från medeltidens och kyrkans och den gamla klosterlärdomens institutioner varit en menskligt ofruktbar pinoinrättning för det uppväxande slägtet, afsedd att dana lydaktiga, osjelfständiga själar åt statskyrkan och staten. Hon måste blifva en folkets friska, väckelserika inrättning, hvari detta folk uppfostrar sina barn till förmåga att åtnjuta, förvalta och föröka det gamla folkliga bildningsarsvet. Hur hon skall blifva detta, derpå arbetas nu på skilda håll icke så obetydligt, och detta mest der, hvarest man minst torde förmoda det, såsom t. ex. på de håll, der frågan om fosterlandets försvar. utgör det förnämsta föremålet för fosterländskt arbete. Eller hvem kan undgå att inse, det skolans ombildning numera står i vida närmare förbindelse med den fosterländska frågan än t. ex. med den gamla statskyrkan, för hvilken fosterlandet betyder. föga eller intet i jemförelse med deuna statskyrkas eget bestånd. Här vilja vi emellertid icke söka gifva ens en aldrig så kortfattad antydning om huru denna skolans ombildning skall ske. Vi vilja endast för tillfället framhålla en punkt, som synes oss väl förtjena en allmän och den allmännaste uppmärksamhet. Vi vilja nemligen yttra några ord om skolfester med nationel hållning. Med dylika fester afse vi möten mellan kommuners, häraders, städers, provinsers, hela landets skolungdom, så vida som den närvarande samfärdselns medel göra dylika möten möjliga. Dessa möten, de måtte nu komma att blifva mer eller mindre omfattande, de måtte komma att gälla endast skolungdomen inom en liten landtkommun eller skolungdomen från alla möjliga slags skolor inom hela landet, de skulle dock alltid gilvas en tosterländsk karakter. Den svenska fanan skulle svaja framför eller öfver hvarje särskild skolas ungdom. Hela uppträdandet skulle präglas af den anda, som militäröfningarne i skolan söka framkalla. Dessa möten skulle vara förenade med eller egentligen gå ut uppå fosterländska täflingar i sång, i kroppsöfningar, i täflingslekar. Der mötena vore af för stor omfattning för att dylika täflingar kunde ifrågakomma, der skulle åtminstone uppvisningar eller defilering ega rum, ler hvarje särskild skolas ungdom hade utt visa sin hållning, låta höra sin fosterändska sång och sjelf mottaga de djupt sripande intryck, som dylika möten kunna vereda. Redan den yttre enstöfvigheten, grundad da octnra afadtåndaRn —