Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1868, sida 2

Om skolfester. Är det väl mången af oss som med glädje erinrar sig några andra bland sina skolminnen än Kamratlifvets och fristundernas? Minnas vi icke alla skollifvet såsom i grunden tråkigt, ödsligt, tomt, själlöst? Med all aktning för en och annan bland lärarne, minnas vi dem väl såsom äldre kamrater, hvilka vi hafva att tacka för deras inflytande på vår karaktersutveckling och vår sinnesdaning till modig glädje? Hafva vi väl rätt att påstå, det skolan fostrade oss till den glada sjelfkänsla, hvarförutan vi föga kunna uträtta för fosterlandet? Gjorde väl skolan något om än aldrig så litet för väckande af den fosterländska andan hos oss? Lät hon någonsin pojken gripas af tjusning öfver att vara en son af det fria herrliga Sverge? Gjorde hon icke fastmer allt hvad som på henne berodde, tungt, dödt, torrt, andefattigt? Hängde icke alltid en surmulen himmel öfver hela hennes verld? Tycker man sig icke alltid i erinringen deraf höra slendrianen slå sin evigt samma takt till evigt samma lexors uppramsande, utan att från lektionsstunderna eller ens från examina ett enda gladt minne kommer oss till mötes? Möjligt, att en och annan har gladare erfarenheter att minnas. Att döma af dessa samtal, som så ofta förekomma rörande gamla skolminnen, måste dock dylika vara sällsynta. Berättas något gladt om de gamla skolorna, så gäller det vanligen den eller den läraren, som gjorde sig löjlig på ett eller annat sätt. Något verkligt uppfriskande gladt hör man aldrig ur skolverlden berättas. Vår ungdoms glada verld ligger utanför och långt ifrån skolan. Tacka Gud att man icke gret åtminstone hvarje gång man efter sommarferierna skulle in i skolans