Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1868, sida 3

AVR ej orätt. MR RN Hvad Dikten angår, så hör jag 5 nu att man ej skall kunna komma rätt sr långt deri utan philosophie. riktig, väl också menar en när sådan man Saken är si nemligen l dermed philosophie, som hvarje Poöt har af sig sjelf, om han annars förtjenar namnet. Den andra, utanifrån påhängda, sitter allt för lös för att bära några frukter; men väl händer det att hon förmörkar Dikten och gör Poösien, som till sitt innersta väsende är en populär konst, till en chiffertafla, oläslig för alla andra än de invigda. —— —29 ANA 5— —72 Ursäkta dessa anmärkningar. Jag ger dem icke ut för annat än hvad de äro, lösa hugskott, till en del väl också föranledda af det ideliga vishetsskrytet, hvarpå jag nu i så många år hört mig mätt. Just derföre gläder mig också din bok, att hon bör för någon tid tysta det: men det gamla spelet börjar väl svart igen; ty den, som icke är, måste nödvändigt göra sig vigtig. För öfrigt erkänner jag gerna att man kan taga Philosophien såsom Vetenskap i en högre och rikare betydelse än den egentliga, ja att man äfven måste det, så framt armodet ej skall sticka allt för mycket i ögonen: men i detta fall förvandlas också hela tvisten om Philosophiens förträfflighet till en vanlig ordtvist. Dina åsigter om Religionen synas mig både sköna och riktiga, för så vidt jag neml. kan fatta dem. Emedlertid hvad angår den Theoretiska nödvändigheten för merniskosinnet af en särskilt uppenbarelse, t. ex. Christendomen, så kunde väl derom några tvifvelsmål äga rum. Kunde den söndring i sinnet, som just genom speculationen kommer i dagen, ej bringas till enhet och harmoni genom någon annan Religionsform än Christendomen, så plir det svårt att förklara hvarföre den högsta graden af mensklig utveckling, slägtets egentliga jubelår, både i Norr och i Söder, infalla innan ChristendoI mens namn ännu nämndes. — Låt oss tacka Gud att vår tro är bättre, renare än de gamles; men låt oss icke glömma att mensklighetens Adelsmatrikel står fullskrifven af hedniska namn; Christendomens stora företräde framför alla andra Religioner ligger väl mest deruti, att Försoningsiden (som är hjertbladet af all Religion) deri lj renast framträder; men i allmänhet skulle 1 l —— —IT— — — M — — —— — — — — — —nL—k— — väl mången kunna tycka, att allt hvad som blott traditionsvis eller på historisk väg öfverlemnas oss, således uppenbarelse i vanlig mening, mera vore att anse såsom en särskilt Religionsform än som Religion sjelf, som kunde förefalla äldre och ursprungligare. Hvar mensklighet finnes, der finnes äfven Gud och hans lära: de svara semot hvarandra som de begge hemisfererne. Dock erkänner jag gerna, att den stora uppenbarelsen i Naturen ej gör den andra i Ordet onödig. Den är, tvertom, dess förklaring: den är just Ordet till den förres gåta. Af sådana uppenbarelser är också utan tvifvel Christendomen hittills den yppersta: men månne derfore äfven den sista? Tror du att himmelen är stängd för alltid? Hvad du säger om de tre personerna i Gudomen gillar jag fullkomligt. I Till den mening, som våra Örthodoxer ha derom, finnes ju ej heller något spår i Bibeln. Om tillfyllestgöre sen gäller det samI ma sålunda, nemligen som det Theol. Sysstemet framställer den. Det är ju i sig sjelf en slagtareid, hädisk både mot Gud och förnuft. I allmänhet kan jag icke fatta Försoningen annorlunda än som ett fortgående factum i menniskohjertat. Såsom isoleradt, historiskt factum, fulländadt i ett ögonblick och utan någon symbolisk betydelse, må den gerna för mig vara ett Mysterium, således ej kunna begripas. Olyckan är endast den, att hon ej heller kan tros. Hvad Frithiof angår, så berömmer man den nu öfver all höfva. Det är just icke något godt tecken, att man vill fästahela min poötiska reputation vid — en saga. Huruvida man gör alldeles rätt deri må andra döma; men säkert är att man lätt kan förlora modet, när anspråken sålunda sstegras. Jag har visst ämnat fortsätta hvad ljag begynt: men sagan är, som man säger i Vermland, hårdleken, och jag fruktar att non blir mig öfvermäktig. Jag diktar väl gerna, men icke just gerna öfver samma ämne i sänder. Härtill kommer äfven den I olyckan, att vår annars genialiske Ling genom sina eländiga Tragedier gifvit allmänsheten afsmak för allt Nordiskt: och ingen I Poöt kan, ehuru han både vill och bör det, sändå rätt sätta sig öfver publikens dom: I ty det ligger i sakens natur att Författare Åoch publik borde bilda hvarandra. Hvad Recens. af Iduna och isynnerhet Recensionsblommorna ?) angår, som jag just i Il dag fått läsa, så innehålla de visserligen I mycket oförtjent beröm, men derjemte måtiste jag också låta mig behaga att skolmäÅstras såsom den der ännu ej är rätt invigd i t Tidens Mysterier. Det är väl godt och väl att -man erbjuder mig förlåtelse och utfärdar afeslatsbref: men jag fruktar verkligen attjag är -lincorrigibel. Jag hade till hälften tänkt -att svara: men Fridsropet 3) har helt och ti hållet afväpnat mig. Mig synes det det -Åsannaste, ädlaste, skönaste, som på länge r varit diktadt i Sverge: verkliga fridens ord, g som måste finna ett återsvar i hvart ädett — hjerta. Jag hoppas att hvar och en som Ä 2L1. 11.1— 111—— 2