Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1868, sida 3

Från Danmark skrifves, att säden derstädes i) allm t icke står så dålig, hvartill de regnbyare bidragit, som på senaste tiden aflöst den 2—316 månader ihållande torkan. Betesmarkerna äro j 1 dock alldeles svedda, och på flera ställen förvånas man öfver, att kreaturen kunna på desamma uppehålla lifvet. Höet har kommit väl in; men vida mindre än vanligt har inhöstats, knappast A Iften. Qvaliteten är dock utmärkt. Potatisen!; står i allmänhet lofvande. Bref från Tegnår till beijer. Lund den 21 Januari 1821. I Min käre Geijer! : Det var beskedligt af dig att någon gång komma ihåg mig. Jag mottog ditt bref vid terminens slut, då vi här ha som mest att göra: och under julen predikopreebendarierna för hela året. Sedermera ha barnen legat sjuka i messling. Af dessa skäl har jag så länge kommit att! dröja med att tacka dig för din bok. Den var för mig rätt intressant, ehuru jag måste bekänna att jag icke på långt när förstår allt derat. Jag tillräknar dock detta ingalunda dig som ett fel, utan snarare dels det abstrakta ämnet, dels och isynnerhet min egen ovana, jag kan väl säga vedervilja för all metafysisk speculation. Med glädje erkänner jag dock din vanliga djupsinnighet och ditt ärliga bemödande att förfölja hvarje sak ända till roten, men!! isynnerhet din förmåga att låta roten skjuta opp i blommor och lefvande srukter. Du botaniserar så som sig bör på marken, under Guds fria himmel, de öfriga åter i ett uppklistradt Herbarium. Jag nekar icke att jag för min enskilda del sätter högt värde på denna omständighet, och att liklukten ur våra vanliga ; f philosofiska anatomisalar är mig högst vidrig. Tillåt mig emellertid en och annan löslig anmärkning, som under läsningen af din bok fallit mig in. j Först och främst bifaller jag af allt: mitt hjerta hvad du ovedersägligen bevisat, att neml. Philosophien söker något som hon betraktar såsom blott speculation, aldrig kan uppnå, och slutligen måste stanna vid en oupplöst motsats. Alla philosophiska 1 systemer äro blott bilagor till denna sats: och om det funnits någon ärlighet hos 1 philosopherna sjelfva, eller något förstånd? hos deras anhängare, så skulle de längesedan hafva erkänt det. Det har ju alltid varit min innerligaste öfvertygelse att all blott och bar speculation nödvändigt måste föra till en tröstlös scepsis och förlora sig liksom Rhenfloden i kärr och sand. Men då det väckta forskningsbegaret ej vill låta afspisa sig härmed, så är det en lust och glädje att se huru philosopherna fästa vingarne med vax liksom Icarus, och flyga tills det smälter. Ty, säg mig, allt som är af något värde i philosophien, från Plato till Schelling, är det verkligen någonting annat än idel Transcendens? Men en sådan Transcendens är ju omöjlig genom de förmögenheter, som egentligen stå till Vetenskapens disposition. Ty vetenskap kan ju icke betyda annat än ett system af vetande, och måste således vara bunden inom begreppets gränsor. Men nuj vet jag ingen ting armare hos menniskan än begreppet: och vetenskapen i sin nakna och egentliga betydelse har derföre alltid förekommit mig som en sattiganstalt, som får sitt uppehälle af den rikare, diktande förmägan. Denna är det väl också ; egentligen som gör oss till menniskor: hon i söker ej himlen, ty hon har den redan; hon förklarar ej det högsta, ty hon ser det. Förnuftet sjelf, såvida det fattar de Gudomliga tingen, är väl ingen ting annat än en del af denna förmåga. Att nu Metafysiken, som lefver af hennes allmosor, förhäfver sig öfver sin välgörerska, skryter öfver sin vishet och vill bestorma himlen — på kryckor detta är också i sin ordning; ty svagheten är alltid fåfäng och högfärdig. Under sådana omständigheter ;j fattar jag icke rätt huru du ens kan anse speculationen såsom propedeutisk eller som ett reningsmedel sör kunskaper. Det förefaller mig nästan som om man sade att concours är propädeutik till rikedom, och hvad reningen angår synes hon mig icke just olik den rening som Elden söretager, ej med metallerna utan med — krutet. Hvad? Då speculationen när det går som bäst ej gör annat än förer kunskapen till den punkt, der han klarast kan öfverse sin obegriplighet och förtvifla deröfver; när lyktgubben, som ledt mig öfver sina kärr och moras, ändtligen släpper mig vid brädden af en afgrund och äfven skulle störtat mig deri, så framt ej bättre Englar hölle mig tillbaka: skali jag då vända mig om och tacka för god vägvisning? Dessutom det tillstånd, hvari speculationen lemnar oss, har hon icke sjelt försatt oss deri, är det icke egentligen ett tillstånd af sjuklighet och förstöring? Ty hvad är väl det stora problemet tör all metafysik annat än att utfinna enheten af de ursprungliga motsatserna mellan föremål och föreställning, mellan det yttre och inre? Men denna enhet är ju redan, ehuru på helt annan väg, funnen af hvarje friskt och oförderfvadt sinne. Den yttre verlden med sitt förhållande till den inre är mig ju gifven, liksom allt väsende är gifvet genom något oändligt bättre än bevisning, genom öfvertygelse. Man kan äfven kalla det Tro, ty icke tror jag en sak, derföre att jag ej begriper henne, utan ehuru jag ej begriper henne, och derföre att begreppet i sådana frågor ej räcker till, eller med sandra ord derföre att hvarken väsende eller Tväsendets grund kan bevisas. Sjelfva det (