Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1868, sida 1

jag i en dialektisk snöbollskastning, och dock tilltror ni er helt visst intet snille. Ni vredgas, sköna fröken, inföll Lindenstråle bestört, ,,och jag vet inte — Hvad ni säger, afbröt Alma, ,ja det kan jag nog tro, när ni titulerar mig ,sköna fröken. Det finns måhända någon skön fröken i sällskapet, som förvirrat er, ty eljest skulle väl inte edra artigheter till mig blifvit så malplacerade. Men jag märker, att jag svårligen försyndar mig mot goda tonen, hvari jag stackars vermlandsmö, får dagliga lektioner, då jag så här midt i en danssalong serverar er moralkakor. ÄÅro vi nu försonade, så kunna vi ju ge oss ut i danshvimlet. Och nu sväfvade de bort i allsköns yttre harmoni, men i sitt hjerta tänkte Alma: ,,sluge herr fågelfängare, akta dig en annan gång att låta gillret synasaså tydligt. . Och , mannen i verken tänkte: , hvilken skada, att så mycket penningar tillfallit en ohandterlig vildinna! Och jag, som under hennes samtal med Hagen trodde mig märka, att hon lade an på att synas suillrik! Men vänta bara! Menniskor och fästningar ha beggedera någon svag sida, och det är förbehållet skarpsinnighetens slagruta att upptäcka den. Mina finansers bedröfliga tillstånd göra det till en samvetssak för mig att ej så hastigt uppgifva min nästan månadsgamla plan, och af rent medlidande med mina björnar vill jag ej sky uppoffringen af tid och möda på den bisarra, uppnäsiga millionären. Sädan var den ädelmodige gäldenärens tankegång, under det att han med erkändt mästerskap förde sin dam i polkettans nyckfulla irrgångar.