Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1868, sida 1

srandet af några operor, såsom , Figaros bröllop, , Tanuhäuser, ,Fra Diavolo sätnjuter europeisk ryktbarhet. Personaler är af en verkligt romantisk sammansätt. ning. Vår förste hjeltetenor, den annek terade hannoveranaren Niemann, en äkta konstnärsnatur, är Bacchus och Venus intimaste vän. Båda täfla att så ofta som möjligt låta honom nå det sista målet för deras gunst. På scenen framstår han så. som ett mönster för dramatiska sångare Visserligen börjar hans fylliga, manliga röst att förlora i höjd; men hans spel, hans eld, hans förträff iga genomförande af hvarje roll äro hänryckande. Sin konsts svåraste problemer förstår han att lösa med samma genialiska lätthet, som vissa besvärliga spelkontrakter och finansiella förbindelser. — Niemanns närmaste kamrat Wacktel är i många afseenden hans motsats. Wachtel var fordom droskkusk, och från denna sin verksamhetsperiod har han ännu i behåll sin utmärkta färdighet att föra piskan — såsom konstnär i ,,Postiljonen från Lonjumeau, såsom privatperson till en obehaglig erfarenhet för hvarje pojke, som korsar hans väg, då han, efter gammal behaglig vana, sjelf kör sitt ponnyspann. Det är roande att höra, hur han fran att vara droskkusk avancerade ull sångare. En gång hade han att skjutsa fyra sångare, en qvartett. Under vägen forkyler sig förste tenoren och blir hes. Rösten är absolut obrukbar. En qvartett utan tenor är som en arm utan anförare. Man är helt o:ycklig, ty för en sångare liknar det vackraste landskap utan sång den magraste öcken. Slutligen fattar kusken, en ung vacker gosse, kurage och frågar blygsamt om man ej skulle vilja visa honom tenorstämman. Allmänt skratt. En droskkusk såsom medlem af qvartetten! Men ynglingen förblir allvarsam och ber, att man må göra ett försök med honom. Sångarne gå in på skämtet, och se, den präktigaste naturtenor klingar emot dem. Qvartetten vinner genom denna oförmodade hjelp en öfverraskande glans, och landtpartield slutar herrligt och i fröjd. Till Wachtels lycka förstodo sångarne att vara tacksamma; de drogo försorg om hans utbildning och åtnjuta nu den hedern att hafva upptäckt den biste tenor på sin tid. Visserhgen påminner Wachtels apparition och röst ännu alltjemt en smula om häststallet, och det käraste ackompagnementet är för honom smällen af hans piska, men äfven rå och utan skola, såsom hans röst är, hör man den dock med verkligt välbehag. Jag vet ej upp till hvilka höjder han kan stiga med sin röst; men det vet jag, att han befinner sig riktigt väl först i de tonregioner, i hvilka andra tenorer blott med möda kunna röra sig. Han är ej att jemtöra med vakteln, utan med lärkan, som med jubel uppstiger till sina svindlande höjder. En tredje mycket värderad sångare är Beetz, som är sammansatt mindre af geni än af flit och studium. Han ären illustration till vär Schillers ord: ,, Med sina högre syften växer menskan, Åt operans öfriga ma äliga personal vill jag ytterligare endast presentera för er den hederlitze Woworski. Herr W. är sprätt och tror sig berättigad att i person och fotografi oinskränkt kunna göra eröfriusar. Han understödes häri at ett genialiskt ausigte och andra iögonfallande tecken till manlig skönhet. Denna eröfringsystnad sammanhänger uppenbarligen med hans favoritroll såsom Dun Juan i Mozarts odödliga opera. Hvem vågar emellertid att bedöma, huruvida han som Don Juan atom scenen är lyckligare än på densamma? Det berättas, att han en gång förstått att sätta en af våra första hotellgares döttrars hjerta i full låga. Han synes härvidlag ha hyst de redligaste afsigter, att döma af de böner, med hvilka lottern hos fadren anhöll om den älskales hand. Gubben hyste emel ertid en nycket klen tanke om konsten och en ännu klenare om koustnärerna. Han skulle, sade han, akta sig för att ge sin dotter och sina penningar åt en man, som lärt sig Don Juan utantill. Då kommo de älskaude på en lycklig ide. Om gubben kunde förmås att öfvervara en represen121E OE AHEAHOSÄ. 1.