Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1868, sida 1

ske skola vi framdeles gifva några närmare vinkar om deras egendomligheter, men för närvarande inskränka vi oss till följande allmänna uppgifter. De utmärka sig genom den mest utbildade egoism, som i tusende färgskiftningar återspeglar sig i alla deras handlingar. Och dock äro de unga, om kyrkoböckerna tala sanning. Men deras själar äro föråldrade, och detta är ej att undra på, då de efter en skef och misslyckad uppfostran handlöst utsläppts i den stora villande verlden, att såsom unga rofdjur jaga efter vilda sinnliga njutningar. Den slapphet, hvarmed allmänna opinionen sköter sitt domarekall, och hennes svaghet att låta de eleganta syndarne imponera på sig göra, att desse uppvakna ur den vilda njutningsjagtens yra, först då de drabbas af finansernas eller helsans ruin. I den mån som vintren framskred, blefvo nöjena allt talrikare och yppigare. Magnaterna, de högre embetsmännen, bördsfurstarne, de stora kapitalisterna och de, som ville passera för att vara detta, läto sina salonger stråla af parisisk prakt och tillställde fter, täflande i lyx med hvad utlandets stora hufvudstäder förete i den vägen. Men nöden blef allt tyngre och bittrare i stadens fattigare qvarter, och hon utvidgade dagligen sitt välde, så att allt flera af dem, som dittills , stått sig, kommo under hennes jernspira. Och med dessa sina nya undersåter rasade hon grymmast. Ty den mäktiga vanan och i många fall den ännu mäktigare ovanan gjorde, att eländet kändes mångdubbelt djupt, och den falska blygseln afhöll i det längsta de olyckliga från att yppa under hvems ok de i hemlighet suckade. Det var en iskall vinterqväll, och stjernorna strålade i obeslöjad fägring. Stockholm liknade en skön jungfru, som låg och slumrade, omsluten af ett grått trolls mäktiga armar. Stackars sköna jungfru! hon ligger verkligen och slumrar, men trollet har gått in i hennes hjerta och utandat