Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1868, sida 1

Sjelfviskhetens offer. Svenskt original af Spectator. FÖRRA DELEN. I Sverges hufvudstad vaknade upp ur sin sommardvala, och flocktals återvände från sina resp. exkursioner många af dess innevånare, som lyckliga yttre förhållanden satt i tillfälle att njuta af lifvet, äfvensom många, hvilka kunde detsamma genom ett skickligt användande af andras tillgångar. Så återkomma åtskilliga af dessa rikt begåfvade och ädla personligheter, som utgöra det stockholmska samhällets vackraste prydnader, många förträffliga män och qvinnor, som väl fylla sin plats, hvart än skickelsen kallar dem, och ännu flera till karakter och verldsåskådning, snart sagdt, färglösa individer, nollor, som bero af de förhållanden, hvari de komma till andra, och det inflytande desse utöfva på dem. Så återkommo äfven personer, som väl voro mera sjelfständiga, men derför icke bättre, utan tvertom — personer, hos hvilka sjelfviskheten var förherrskande till den grad, att alla sedliga grundsatser kastats öfver bord såsom öfverflödiga, och samvetets och de ädlare känslornas röst ytterligt försvagats, om ej helt och hållet förstummats. Bland dessa märka vi en skara mer eller mindre unga män, halft sprättar och halft router, som dels legat vid brunnar och bad eller på landtställen, för att , renovera sig och dels svärmat omkring i Europas större städer, för att njuta af lifvet efter sin metod. De tillhöra ett eget slags flyttfåglar, som vintren alltid drifver mot norden; men detta underliga species har ej funnit sin Buffon ännu, och detta är skada både för vetenskapens och den allmänna säkerhetens skull. Kan