Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1868, sida 1

ÅÄA — fattning af den nordiska gudalärans anda — se der perlor från vår nyare målaregenerations verksamhet, som pryda denna afdelning inom Museum och som fylla hvarje svenskt hjerta med glädje och stolthet. Afven äldre svenska målare äro ganska talrikt representerade: namn sådana som Hörberg, Fahlcrante, Ehrensvärd, Breda, Sandberg m. fl. stå signerade på större och mindre dukar. Lifrustkammaren sluter inom sina väggar en större, högst värderik samling af vapen, trofer och rustningar, dels sådana, hvilka endast hafva ett rent ethnografiskt intresse, dels sådana, vid hvilka historiska minnen äro fästade. Man finner här vapen från olika tider: från dalkarlens armborst och klubba under Göstas dagar till löjtnant Betzholtz värja och en af de väldiga kulor, som från en af Nordstaternas monitorer inslungades uti Fort Sumter; från Carl XII:s väldiga pamp till prins Gustafs paradvärja; från Erik den Heliges brynja och Gustaf Adolts lispundtunga stormhatt, naggad af svärdshugg, ända till våra dagars glänsande epåletter och , pickelhufvor. I klädkammaren finna vi drägter, hvilka tillhört våra furstliga personer, allt ifrån Gustaf Vasa ner till Carl XV. I denna samling ses Gustaf Adolfs blodbestänkta och sönderskjutna linne, tolfte Carls genomskjutna hatt samt handsken, som stödde det fallande hufvudet, färgad af hjeltens blod. Några steg deritrån hänger tredje Gustafs maskeraddrägt (hålet efter mördarens kula gapar emot oss); t. o. mmasken, som betäckte konungens drag och som han afslet då han träffades af skottet, finnes ännu qvar. Jag vänder mig om och glansen från Carl Johans prunkande kröningsdrägt kommer de dystra skuggorna att träda i bakgrunden. I dessa skåp — ty i bören veta, mina läsare, att alla dessa minnen äro förvarade i glasskåp — stråla emot oss de sednaste femtio årens pompösa ceremonidrägter — föga mindre ,,styfva än den katiga Lovisa Ulrikas brokadklädning. Mot allt detta prål afsticker bjert prins Gustafs enkla officersuniform. Nedra våningen af museum är uteslutande upptagen af den numismatiska afdelningen och det historiska museet. I det sednare får man göra bekantskap med nordens äldsta innevånares enkla och primitiva vapen, verktyg och redskaper (stenåldern); Kelternas fullkomligare, långt mera utvecklade krigsmateriel, husgeråd, smycken m. m. (bronsåldern), samt talrika minnen från våra förfäder (jernålderns kraftiga folk). Borta äro männen, som kunde tälja om deras mandoms rön i fjerran land, men desto mäktigare tala dessa enkla qvarlefvor om deras bragdrika tid. Man kan vidare i dessa samlingar följa steg för steg konstflitens utveckling ända in i medeltiden, hvilken man ser hunnit en förvånansvärd grad af konstskicklighet uti olika grenar. Vi påminna endast om den ryktbara ,,S:t Örjan och draken från den äldre Sturens tid samt de många andra bildrika, med otroligt arbete åstadkomna prydnaderna från den katolska tidens kyrkor. Uti ett af jordvåningens hvalf uppsöka vi nu den bekante utmärkte arkeologen d:r Lieblein, från Kristiania, hvilken f. n. ordnar de i Nationalmuseum befintliga egyptiska fornsakerna och som med största beredvillighet lemnar oss de upplysningar vi önska. Egyptologien är, som man vet, af oskattbart värde för forskningen i fornhistorien. De äldsta urkunder vi ega gå ej längre tillbaka i tiden än omkring 2,000 år före Kristus, och allt hvad man för öfrigt tror sig veta om menniskoslägtets äldsta öden baserar sig på äfventyrliga sagor och traditioner. Från detta sistnämnda gör dock det gamla Egyptens historia ett visst undantag, ty genom nyare tidens forskningar har man eröfrat ytterligare 2000 år af menniskoslägtets äldsta historia, då de monumenter och inskrifter å dessa, hvilka man lyckats tyda och hvarpå Egyptens fornhistoria grundar sig, gå tillbaka till omkring 4000 år före Kristus. Den kända