Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1868, sida 1

stor underhålla de den uppkomna elden medelst att blåsa derpå och antända i beredskap varande torra löf eller grenar. Methoden förefaller ganska enkel, men icke desto mindre lyckas man ej deruti vid första försöket, utan fordras dervid, som uti allting annat, en smula vana. Också finna kanakerna ett stort nöje uti att se fremlingars fåfänga försök att efterhärma deras skicklighet. Deras sätt att föra krig är förödande; de döda så många som möjligt, samt bränna och plundra ötverallt. Då skickligheten att föra sina vapen är jemnlik, följer deraf naturligtvis att de segrande förlora nästan lika mycket folk som de besegrade. Tribunerna förklara krig sinsemellan för de minsta småsaker; qvinnorna äro merändels orsaken dertill. Vanligtvis då en tribun tror sig starkare än en annan förklarar den krig, för att hämnas förflutna lidna oförrätter, ty vildar glömma aldrig en oförrätt, men väl de välgerningar dem blifvit gjorda, ja, tacksamhetskänslan synes vara alldeles fremmande för denna race. Då en chef vill förklara krig, sänder han till den fiendtliga chefen en ring, flätad af örter, och utgör detta signalen, då alla vapenföra män uti distriktet skola gripa till vapen. Man rådfrågar gudomligheterna, emottager amuletter, eggar hvarann medelst vackra tal samt afsänder slutligen ambassadörerna för att bestämma timma och plats då bataljen bör ega rum. Ambassadörerna äro alltid mycket respekterade. De äro öfvertygade om att den, som först anländer till mötesplatsen skall blifsa segervinnare, hvadan de omedelbart