Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1868, sida 1

— Deesa piroguer äro lika formade för som akter, hvadan, i stället för att vända, de endast kasta om masten och seglet; de styras medelst en lång åra. Den lilla piroguen, bestående endast af ett urhålkadt träd, flat uti botten, måste, då den är under segel, stöttas medelst en apparat som anbringas uti lovart. Denna apparat utgöres helt enkelt endast af tvenne balancerstänger, hvaraf en fästes för och den andra akterut och på hvilkas yttre ända är anbringad en planka. Rorgängaren flyttar sig i mån af brisens styrka längre ut på balancerstängen och gifver dymedelst jemnvigt åt båten. Ehuru kanakerna aldrig företaga längre excursioner hafva de dock alltid på de stora piroguerna en slags spis på däcket, för att genast kunna steka den fångade fisken. Elden är hos dessa infödingar likasom hos alla vilda folkslag, ett element som de tyckas dyrka, och hvilket för dem fägnar ögat, ty vid alla tillfällen, ehuru klimatet på intet vis kräfver det, uppgöra de stora eldar. Icke allenast uti deras bostäder, hvarest elden alltid är underhållen, utan äfven uti skogarne, om flera äro församlade, ser man dem hopkrupna eller utsträckta framför stora eldar. Också hafva de uppfunnit medel att med lätthet frambringa eld. Sättet att antända är följande: de anbringa uti ett par torra trästycken, dem de alltid föra med sig, en skåra, denna hålla de stadigt emellan fötterna och med ett annat stycke, täljdt uti spetsform, börja de att hastigt gnida uti skåran, och efter några sekuuder afsöndra sig då tillföljd af gnidningen fina träsmulor, hvilka ej dröja att antända sig. Omedelbart som de varseblifva några gni