Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1868, sida 1

ara 0 AA AI HU18 snedt emc vid gamla Reparebanan . Nilsson, 160 TERORG. HANDELSRR RNE NR SN ERNA SENT nytt bevis på det anspråkslösa och ege domliga lynne och karaktersdrag, som u märker Stockholms befolkning. Då det är för tidigt att gå till hvil antaga vi ett anbud att gå till Kastel holmen och intaga en enkel sexa. Väge dit går ötver Skeppsholmsbron och dere ter Skeppsholmen, der flottans station ä ills vi genom lummiga aller komma ne mot stranden, der ett litet värdshus fi nes, som räknar sina anor från en lång förgången tid. Stället är ett bland de tre ligaste i hufvudstaden och har ännu i da en prägel af gammaldags ,,gemytlighet oc soliditet. Serveringen sker uti små bet såer och gamla kajutor, som numera tjenst göra på landhacken, efter att hafva trot sat stormarne och plöjt hafven. En af dess; kajutor, der vi slå oss ner för tillfället, ä af en historisk märkvärdighet. Den va nemligen 1838 tillfinnandes å det fartyg som förde Crusenstolpe till hans fängels å Waxholm. En egen nyck af ödet va det, att den berömde skriftställaren i denn: 0ssamma kajut, hvarest han en gång seta en statsfånge, omgifven af gråtande hustr. en Joch barn, sedan mer än en aftonstune :g satt i muntert lag med de snillrika vän idlnerna Wilh. von Braun, Theodor Sandström, Karl Cullberg, Herrman Bjursten, Brudin — alla nu borta! Sedan jag nu fört Eder, ärade läsare, åtskilligt omkring, så vill jag afsluta detta er I bref med en skildring afhufvudstadens MidVommarlif. Men denna kan jag innefatta uti de få orden, att i ännu högre grad än -sunder Pingsten skyndade folk utom alla tullar, och att allt var höljdt i blommor och grönt såväl inom som utom staden. Ett midsommarsnöje vill jag dock inbjuda Eder till, som jag förmodar skall vara Eder kärkommet, nemligen att med mig -söra en tur genom Stockholms skärgård ut till Sandhamn och der gästa den älsklige skalden Elias Sehlstedt, som bor här på den klippa i Östersjön, hvilken genom s honom blifvit kär för alla, som älska och svärdera den sanna humorn och den friska glädjen i sången. Hela skärgården ända ut till Stafsund serbjnder samma herrliga anblick som den jag förut flera gånger skildrat i mina Stockholmsbref, men derifrån antaga vyerna en karakter, påminnande om vestkustens kala eller sparsamt bevuxna klippor. Igenom hela Kanholmsfjärden ut till Sandhamn är samma vanlottade natur som den, hvilken möter oss mellan Göteborg och Marstrand. Sandhamn, målet för vår resa, är, om sej alldeles så styfmoderligt behandlad af naturen, dock ingalunda någon plats att swbesjunga för dess ,,skönhet. Å ena sidan sutsträcker sig ett långt sandref, och å sjelfva ön äro åtskilliga mindre anspråkslösa trädgårdar samt en del byggningar, der omkring 300 personer bo och ha sitt tillhåll, deraf en del i kronans tjenst, såsom lotsar och tulltjenstemän. På bron ses en liflig äldre man, med hjessa, snöhvit som en dufva, och med kinder, rosiga som en 15-årig ungmös. Man behöfver ej fråga, då man ser denna personlighet ibland den öfriga omgifningen, hvem det är, ty man igenkänner genast den person, vi söka — det är Elias Sehlstedt. Vi välkomnas genast och införas uti skaldens hem, der vi göra bekantskap med skaldens älskvärda familj. Här är allt krus bannlyst. Vi finna genast, att skalden inrättat sig ett hem, i hvilket den bildade mannens studier och arbeten väl rifvas tillsammans med uppfyllandet af jenstemannens pligter. Som bekant, vistas Sehlstedt endast vid Sandhamn under sommaren; vintern tillbringar han med sin familj uti hufvudstaden, men få fort vå-JI rens vindar nalkas och , böljorna slå emot O skären, hastar han ut till den klippiga f uthamnen, der hans sångmö möter honom, u hvarifrån hans , Sänger och Visor, liksonis flyttfåglarne, sprida sig åt alla kanter afst fosterlandet. u Vi inträda i Sehlsteds arbetsrum. Vid sr fönstret skrifbordet, hvarvid står en be-s qväm stol; bakom denne framblickar — en s björn, en present af Spetsbergsfararen su prof. Nordenskjöld. På väggarne synas sjöstycken, målade af värden sjelf, och som utgöra bevis, att Sehlstedt äfven med penseln kan återgifva böljornas lek och skäreardsnaturen. Rummet är dessutom prydt med gazellhorn m. m. I samma rum finnes ett anvat bord, som representerar postkontoret, och hvarvid Seblstedts dotter gör t) tjenst som postsekreterare. Öfver detta S bord har, humoristiskt nog, skalden upp-I hängt en kinesisk mandarinhatt, i hvarsl i ugga nu kongl. svenska postverkets atrer skötas. De öfriga trefliga och gladad boningsrummen äro äfvenledes prydda afse målningar, utförda at Sehlstedt. r. Efter en af gästfrihet och gladt skämt sa kryddad middag. serverad 1 det gröna, slå vi oss ner på skaldeus sförstuguqvist u och dra i lugn vår pipa, samt finna un-t5 ler eftermiddagens lopp fulla sanningen 4. ir den teckning, Elias Sehlstedt gjort af E ig sjelf och sitt Lif: d Jag har ej skatter, jag har ej guld. 3 och ändå har jag ej ringa, st ty jag har födan och ingen skuld och inga björnar som springa. Den lilla landtgård jag har, ar min, 8nr mm — — — och vänner har jag titta in, al och gasttri är min lilla stuga. st ; Jaz lefver glad och jag letver fri, . t, jag kan skämta och sjunga — Få Och fanns i lifvet ej raljeri, fu så bletvo dagarne tunga. kl Men om bekymren ock stöta till, st så tar jag lyran och slår en drill, 3 och så är hela sorgen över! rå M.RB. jr — -vå re UTRIH: pr — m TYSKLAND. Samtidigt med den häftiga agitation, om för närvarande råder i Wi