Göteborg den 4 Juli. Valen till lekmannaombud vid det blifvande kyrkomötet pågå nu i landet och ; äro nära förestående inom detta stitt. Någon agitation för dessa val har ej egt rum; fastmer har intresset för elektorsvalen visat sig ganska svagt. Emellertid hafva olika åsigter varit framställda, beträffande de egenskaper som böra förutsättas hos de blifvande lekmannaombuden, dervid man å ena sidan yrkat, att de friare åsigter, som otvifvelaktigt ega framtiden för sig, böra vara representerade så starkt som möjligt, hvaremot man å den andra sidan anmärkt, att då mötet är ett möte för den rätt-trogna Evangeliskt-Lutherska kyrkan, l så böra inga andra deri deltaga, än de som strängt tillhöra denna bekännelse. ; Vi vilja i sednare hänseendet erinra, att ! mötet gäller den svenska statskyrkan, men icke någon af denna kyrka mer eller mindre oberoende konfession. Häri ligger en vigtig distinktion. Svenska församlingen består icke, enligt sin nuvarande organisation. — man måste ständigt hafva denna sanning för ögat — af menskliga individer, förenade inbördes genom bandet af samma bekännelse, samma tro och hopp, utan af ett visst antal hemman, hus, stångjernsbamrar, m. m., jemte, till regeln, del: menniskor som dit höra, och den synod, hvartill församlingens medlemmar kallas, hvilar på samma grundval. Vi som ej i alla stycken gilla den för statskyrkan stipulerade bekännelsen, måste i alla fall tillhöra denna s. k. kyrka, emedan vi icke kunna derifrån frigöra hvarken oss sjelfva eller våra barn. Alltså äro vi ock fullkomligt berättigade, att deltaga i de förhandlingar, som röra den kyrka, i hvars register vi äro inskrifna och till hvilken vi måste lemna våra skattebidrag. Här möter tillika en annan distinktion. Det är två olika saker att vara ortodox (rätt-trogen) och att vara statskyrklig. Det finnes varma lutheraner, som äro afgjorde motståndare till statskyrkan, emedan de anse — och detta på goda grunder — att denna institution är stridande mot både evangelium och Luthers uppfattning. Det finnes åter strängt statskyrklige män, som äro deciderade kättare, att icke tala om den stora mängden af indifferentister, hvilka i allmänhet ogilla allt, som stör den lugna statskyrkliga ordningen. Vill man alltså från kyrkomötet utesluta de o-kyrklige eller anti-kyrklige, så händer det att man får utesluta de varmaste lutheranerna, för att tillegna sig dem, som hafva en afvikande eller alls ingen tro. Bäst alltså att taga sakerna som de äro och tillegna sig de bästa krafter, som inom lekmannaständet finnas, hvilka ega studier på det kyrkliga området och sålunda äro i stånd att möta den presterliga hälften med det ,,andans svärd, hvarom man så mycket talar. Ty gifvet är, att om lekmannaombuden icke äro män af insigter och förmåga, skola de ej komma att tillvinna sig behörig aktning och alltså icke heller utöfva något inflytande inom en församling af män, som utan tvifvel skola i sin ödmjukhetsdygd finna en öfverlägsenhet, som berättigar dem, att se ned på den profana hop, med hvilken de nödgas diskutera frågor, som ligga öfver denna menighets horisont. Det är ganska gifvet, att det kyrkomöte, som nu samlas, icke kommer att sysselsätta sig med dogmatiska frågor, försåvidt man icke, såsom H. Helighet i Rom, vill införa rent kyrkliga ärender på detta område, i det man söker gifva vissa institutioner och ordningar en rent religiös karakter. Hufvudfrägorna blifva väl sådana, som röra vissa yttre förhållanden, såsom presterskapets och församlingens inbördes ställning, m. m., och i pröfningen häraf har hvarje upplyst lekman rätt att deltaga. Mötet kan väl ej heller undandraga sig, att upptaga den vigtiga frågan om rättighet att utgå ur statskyrkan, för att ansluta sig till annan församling, hvars bekännelse man omfattar. Äfven i detta ämne lärer det väl vara de frisinnade lekmännen, som böra få göra sina skäl gällande. Hafva vi väl fått den i vår lära grundade friheten, att, utan ingrepp i våra medborgerliga rättigheter, förena oss med liktänkande till egna, fria församlingar, så behöfva vi ej vidare besvära den s. k. ,,Evangelisk-Lutherska kyrkans möten med närvaron af främmande elementer. Ty det medgifva vi gerna, att det är något ganska oformligt, att män besluta öfver en kyrkas handböcker, ritual m. m., hvars dogm-system de förkasta; om också inga praktiska olägenheter kunna deraf i det närvarande uppstå. . Man har mer än en gång stämplat dem, som arbeta för kyrklig och religiös frihet, såsom ,fiender till kyrkan, hvarifrån språnget till , fiender mot religionen göres med mycken ledighet. Påståendet innebär i sjelfva verket ingenting annat, än att de som så tala, hafva så litet förtroende till sin kyrkas och bekännelses inre kraft och sanning, att de anse dem icke kunna bestå i den fria täflan med andra konfessioner. Nu finnas emellertid personer, som hafva en motsatt uppfattning, i det de äro öfvertygade, att den i vårt land rådande bekännelsen skulle just i och med friheten vinna både i styrka och omfattning. De anse sig derföre vara kyrkans rätta vänner, men icke dess fiender. Vi tro alltså, att de ärade elektorerne för lekmanna-ombuden icke böra låta sig dåra af sådant tal, utan att de böra till ombud vid kyrkomötet utse män, hvilka lagt sig allvarligt vinn om de kyrkliga frågorna, äfven om deras samvetsgranna undersökningar ledt dem till resultater, som i någon mån afvika från det vedertagna föreställningssättet. Det är i sanning här icke rargen eller rikedomen ellar samhällssfällningen i öfrigt gam kunna