Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1868, sida 1

las derat att Stockholmarne flytta hit på sommarnöje. De medtaga hit sitt älskliga och trefliga umgängesätt, som gör att hvarje landtlig boning med sina små och släga rum, med sin yttre omgifning af grönskande trädgårdar, blir ett tillhåll för glädjen och förnöjsamheten. Staden i och för sig bär småstadens prägel. Husen äro små träbyggnader, som ligga inuti trädgårdar, och gatornas sidor bildas utaf staket, under det gatorna mera äro att förlikna med genomgångar, ty de civilisationens uppenbarelser, som kallas stenläggning och trottoirer hafva ännu ej hunnit hit. Detta oaktadt utgör Waxholm en behaglig tillflyktsort, ty man är ,,som på landet och kan få sig en väl behöflig afsköljning uti saltare våg. Härför äro åtskilliga arrangementer vidtagna som fullt upp kunna mäta sig med hvad man gjort å vestkustens mest besökta badställen: goda bassiner, societetssal och oklanderlig restauration m. m. Härtill kommer att flera af hufvudstadens celebriteter inom konstnärsverlden tillbringa sommartiden här, och då inser hvar och en, att detta äfven bidrager till ett gladt och angenämt societetslif. Men då nu rummen äro upptagna af badgäster, hvar bo stadens innevänare? Jo, här liksom i vår skärgård flytta dessa antingen på vindarne eller i fiskarbodarne. Följen mig t. ex. ner till strand, der vi vägg i vägg ha dylika träbodar upptimrade af bjelkar. Dörrarne stå öppna, och vi kunna gå in och samspråka med folket som bor här. Der sitter en gammal väderbiten man i skjortärmarne; på hans knä hvilar en liten ljuslockig och blåögd flicka, tvenne andra småttingar stå vid bordet, räckande jemnt och nätt upp till bordskanten. Far har framför sig ett fat sur mjölk, hvari han bryter en kaka groft hårdt bröd. Mannen förtär sin aftonvard; sednare på aftonen skall han ut på fiske. Barnen skola ha sitt mål samtidigt med far, som de ej få se förrän följande dagen och kanske ej då, om fisket är ogynnsamt. Träskedarne gå från fat till mun, belåtenhet står att läsa i allas anleten, och vi vilja ej störa den sysselsatta gruppen; men vår ankomst gör dock ett afbrott, och såväl de små som far vända sig åt oss, under det gubben ber oss stiga in och taga plats. Vi slå oss ner och inlåta oss i samtal med husfadren; barnen springa bort till modren, som i en annan del af rummet sköter kaffekitteln. Betraktande derunder lokalen, finna vi i taket det hårda brödet upphängdt på stänger, äfvensom ock fiskdonen m. m. Väggarne upptagas af garderoben, och vid sidorna se vi möblerna, bestående af målade och beslagua kistor, sängar, bord, stolar o. s. v. Det hela är snyggt och vittnar om ordning och renlighet. Under det vi språka förnimma vi att förtjensten är klen, då fisket inbringar knappt till de dagliga behofven, och att de flesta fiskrarne här ha för det mesta ingen annan inkomstkälla än hvad sjön gifver dem. Straxt utanför dörren, vid en mer och mindre ramponerad trägång, ligga de båtar förtöjda, hvaruti dessa hafvets arbetare gå ut på sin fångst, hvilket vanligen sker kl. 5—6 på e. m., då de sätta ut sina ,,skötor, hvilka de vittja på efternatten. Bytet utgöres för det mesta af strömming, aborre och gädda. Vi besöka åtskilliga dylika fiskarstugor, och de bilder vi derifrån medtaga äro ungefär desamma som den nu tecknade, hvaröre vi säga farväl åt den godmodiga och doga befolkningen och hasta upp till socieetshuset, i hvars park en sextett exeqverar musik under aftonens lopp. Här se vi stadens innevånare blanda sig i hvimlet mellan de eleganta badgästerna. Härifrån styra vi vår kosa till en höjd, lit vägen slingrar sig öfver berg, äng och mark. Huru huldt gjuter ej aftonsojen sitt guld öfver de gröna stränderna! Vi se i dess glans alla de vackra ställen, som i Waxholms skärgård äro belägna, såsom det i förgrunden liggande herresätet Bogesund, egendomarne Montebello, Monte Christo, Ekudden, m. fl. Åt ett annat håll åter skåda vi blott dystra konturer af hvitrappade murar; det är Rindön, det ställe der kronoarbetskåren inneslutes. Vi äro redo att åter nedstiga från vår höjd, då skott ljuda från fästningsvallen, och vi se huru folk hastar ner till stranden; vi höra dundrande hurrarop skalla; det är konungen, som å den lilla vackra ,Sköldmön passerar fästningen på en tur ill skärgårdseskadern, som manörrerar i närheten. Äfven vi få se en skymt af majestätet innan vi lemna stället, för att söra en vandring till stadens åldriga tempel. Detta erbjuder intet af synnerligt intesse, hvarken till sitt yttre eller inre, men i dess närhet stanna vi vid en liten srafkulle, der den friska grönskan lagt sitt täcke öfver den i jordens sköte slumrande. Vi sätta oss ned vid kullen och läsa på den enkla minnesvården namnet på en man, som varit en prydnad för fosterlandet: målaren, professor N. Andersson. På andra sidan kyrkan se vi en gammal sparbössa, försedd med tvenne stora massiva lås. Hon hänger på en sten med inskriptioner, som datera sig från 1673, vittnande ännu i dag om att under seklernas lopp alltid funnits bjertan, som klappat för likars nöd. Något mera än det nu omtalade har jag ej att förtälja från min tur till Waxholm — ännu en tittin till den vänskapiga samiljekretsen, ett farväl och dermed ombord, för att anträda återfärden, hvilLan OOlila AAA ÄRR RR