Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1868, sida 1

Styrelsen. (105005.) Stockholmsbilder(Från redaktionens korrespondent). VIL På stroftåg. — Waxholm. — Stadens utseende — Huru man tillbringar tiden derstädes. — Interiörer ifrån fiskarboningarne. — Vid kyrkan. — En skarpskytteutflygt. — Scener och bilder från densamma, tagna under marschen och vid rasterna. — Nackanäs. — Fotvandringar i omnejden. — Löfmarknaden. — Studier ur folklifvet. — Kastellholmen. — Ett historiskt minne från 1838. — Sandhamn. — Ett besök hos Elias Seblstedt. Sedan jag uti tvenne längre bre? redogjort för huru det glada och lefnadsfriska Stockholm inom sig sluter. yttringar af den mest allvarsamma natur, der menniskokärleken och välgörenheten samt intresset för det uppväxande sligtets sysiska och moraliska uppfostran rest sig monumentala byggnader, skall jag i dag föra läsaren ut i det fria, på ströftåg i de herrliga trakter, hvarpå Stockholm är så rikt — rikare än någon annan stad i verlden. Ej nog med den i stadens omedelbara närhet vackra och mångbesjungna omgifgen, — hufvudstaden eger äfven nästan åt alla väderstreck vattendrag, hvilka här hafva samma egenskap, som salig Thunberg fann, hos kanalerna i Holland, nemligen ,att göra kommunikationen lätt. En mängd ångbåtar gå åt olika håll dagen igenom och medelst dessa kan man välja till föremål för sitt besök hvilken som helst af hufvudstadens idylliska nejder. Ett utaf dessa ställen, dit Stockholmsbon hastar för att befria sig från stadsdammet och uppfriska sig, är Waxholm, den lilla staden, ryktbar för sin fästning, som, bevars, skall föreställa ett skydd för hufvudstaden, om fienden skulle hota. Ingalunda vill jag falla bessästningskomitän i handtverket; och jag nöjer mig fördenskull med att påstå, det staden Waxhom med dess friska hafsluft och herrliga bad skyddar Stockholms innevånare för fiender till helsan. Vi hasta dit en af dessa vackra Söndagsmorgnar, då vattnet står som en spegel, som endast då och då skuggas af en lätt vidkåre. Den lilla ångbåten skrider fram, uppsändande sin mörka rökpelare lodrätt emot skyn. Det är ombord å ångaren Waxholm Eder brefskrifvare befinner sig. Däcket är uppfyldt af lustresande. Rundt omkring synas passagerarefartyg till Gustafsberg, Lidingöbro, Edsviken, Welamsund, Dalarö, Strömma Kanal, Skurusund och Sandhem m. fl. orter, hvilka fartyg ånga fram på den natursköna segelleden, hvars lummiga stränder utgöra ramen till hela den lifliga taflan. Att beskrifva de naturscener, som framstå under denna färd, vore blott att upprepa hvad jag förut sökt skildra. Alltså nog derom. Dock har jag helt och hållet med tystnad förbigått det på en dominerande höjd liggande herresätet Bogesund, hvars olycklige egare nyss sjelf förkortat sina dagar, sedan läkarekonsten icke längre egde några resurser att rädda hans lif. Snart se vi den blågula flaggan svaja öfver fästningen, och den lilla staden ligger framför oss. Som vanligt ses innevånarne och fremlingarne församlade vid tilläggningsplatser, att emottaga vänner och bekanta. När hvar och en tar sin, så får jag min, säger folkvisan, och tydligen framstår verkligheten häraf i detta nu. Man kikar, lorgnetterar, upptäcker bekanta ansigten, värd och värdinna medtaga sina gäster, och inom några minuter är det slut med den omvexlande scenen, som man nyss var vittne till. Hela sällskapet drar åt olika håll för att njuta trefnad och gästfrihet. Eder brefskrifvare förunnades det äfven att få uti en älskvärd familjekrets tillbringa sin dag i Waxholm. Efter de sedvanliga bjudningarne inom hus begifver jag mig straxt, såsom pligtskyldig korrespondent, ut och studerar hvad staden eger, som kan vara at intresse att omtala. Ej är det mycket man skördar härifrån,