omgifna utaf 4 bataljoner af Stockholms skarpskyttekår. Det är en syn af blixtrande bajonetter och hurtiga unga män, som med fröjd och gamman hastat i vapen. Trummorna gå — man slår ställning. Musikkåren ordnar sig att spela upp en marsch, och inom kort, sedan truppen blifvit ordnad, ger den sig i väg, åtföljd af tusentals skådelystna, hvilka följa med de aftågande skarorna. Vi återfinna dem snart å Ladugårdsgärdet, der de ha sin första rast, och derefter följa vi med på marschen genom skogen till Ugglevken. Den starka torkan hade förorsakat, att man ej, såsom ämnadt var, företog tiraljörsexercis och skjutning, utan man åtnöjde sig med blindmanövrer. Ankomsten till Uggleviken erbjöd en folklifstafla, sådan som vi i Göteborg ej ha att uppvisa ett motstycke till. Dömen sjelfva. Hela trakten är skogrik med kuperad mark, nästan öfversållad utaf grupper i det gröna, hvilka inrättat sig på bästa vis. Styrkans ankomst spörjes genom trummornas ljud, och då den närmar sig den öppna platsen, hvilken jag i ett föregående bref beskrifvit, skyndar folk att emottaga de damhöljda och solbrända bataljonerna, hvilka med hållning och ledighet uppmarschera och bilda fyrkant. Sedan detta är gjordt, förrättas en kort bön, ett par koraler utföras af musikkåren, hvarefter är tvenne timmars rast. Och hvilken rast! Sådan som endast Stockholm kan åstadkomma; det hela är en enda stor , familj på sommarnöje, der man gör allt att ha trefligt. Der sjunger sängkören och har sina lyssnare, der spelar musiken på olika ställen upp till dans, och bekanta och obekanta föra hvarandra i fransäsen och valsen; fruar, fröknar, mamseller och jungfrur — alla äro här lika danslystna. Och hvilka dansöser sedan! Der borta se vi t. ex. en af kårens mest bekanta befälhafvare, som under manövern och marschen tilldragit sig allmän uppmärksamhet, för det sätt hvarpå han förstår att tygla sin ystre springare. Nu vinner han ytterligare beundran som dansör — se, hvilken smidig figur och obesvärad hållning! Det är riksdagsmannen och bankdirektören frih. Joh. Liljencrante. Kompanichefen doktor Sohlman häfdar äfven han sitt rykte som dansör, hvilket sednast i Lund förskaffade honom en mention honorable i Handelstidningen af dess Lundakorrespondent. Det blefve för vidlyftigt att omtala alla; nog af, vi se en mängd bekanta ansigten, som glädja sig med de glada. Lemnande nu dessa improviserade baler göra vi en promenad. Utåt, nedåt, uppåt eller inåt, hvart vi gå erbjuda sig samma syner! Här och der stå små blå nummerflaggor; omkring hvar och en af dessa äro lägerplatser. De nätt klädda, lifliga och språksamma marketenterskorna ha här dukat upp varor af allehanda slag. Såväl varm som kall mat och iskylda drycker finnas i förråd, och allt finner här god afsättning. Utom dessa kårens egna marketenterier äro en mängd andra försäljningsställen, der den stora allmänheten kan få mat och dryck. Man ser också hela skaror, lägrade här och der, som låta sig väl smaka af de enkla anrättningarne. Äfven upptäcka vi dessa trefliga grupper, der mor dukat upp ur korgen och der det alltid är så innerligt hemtrefligt och roligt att få vara med på ett hörn. Gå vi vidare, se vi små skyltar, som bäras af någon liten gosse eller flicka, innehållande orden: friskt vatten; och i sanning är det väl behöfligt; man offrar så gerna ett par öre till de små vattenbärarne. Att vandrande cigarrhandlande ej försumma att infinna sig, är helt naturligt. Äfven folk, som utbjuda industrialster såväl till salu som till bortlottning, saknas icke. Affären går, och en beqväm sofstol bortlottades sålunda till 75 öre pr lott. Under det vi gå och studera dessa bilder, slår oss en bekant på axeln och inbjuder oss till högqvarteret. Antagande bjudningen, följa vi med och stå framför ett fint dukadt bord, som dignar under tyngden at allehanda läckerheter. På uppmaning af skarpskyttekårens chef, major Ankarkrona, göres anfall mot anrättningen, och vi se snart munnarne i rörelse. Vinet flödar, gästerna glamma, damernas skål föreslås af den chevalieriske friherre Liljencrantz, och vi äro derefter i tillfälle att göra inom det högre befälet bekantskap med flera personligheter inom Stockholmsverlden, hvilkas namn äro väl kända öfver hela landet, såsom folkskoleinspektör Ueljerberg, kapten von Francken, d:r Solhlman m. fl. Allt har sin tid och så äfven nu. Trummorna gå och man slår åter till ställning. Styrkan är snart åter under vapen och lemnar platsen, der den kamperat och tillbringat ett par trefliga timmar. På vabl