Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1868, sida 2

Kammartjenaren bjöd honom ett glas vatten. Åsynen af vattnet fördubblade musulmannens raseri. — Tag bort det, — bort med det! — Jag vill inte se det. — Och emellertid brinner mitt bröst, jag är törstig. Betjenterna stodo häpna. — Han yrar, sade den ene. — Skynda efter en läkare, den förste som träffas. Monseigneur hade nedsjunkit kraftlös i en fåtölj. Han flämtade häftigt, — afbrutet likt ett lokomotiv. Genom en nervsammandragning hade hans pupiller dragits uppåt, och man såg endast de rödsprängda hvita ögonstenarne. Slutligen återkom betjenten åtföljd af en läkare. Det var en hederlig doktor i peruk, och hvilken stödde sig mot en käpp med guldknapp — Låt se, låt se, hvad som är å färde, sade han i det han inträdde. — Jag är törstig, mumlade monseigneur. — Har ni bjudit honom något att dricka? frågade doktorn. — Ja, min herre, svarade kammartjenaren, — men åsynen at vattnet tycks göra monseigneur ursinnig. — Ah, ha! sade doktorn. Den sjukes nerver hade slappats ett ögonblick, och han betraktade läkaren med förskräckta blickar. Plötsligt kastade han sig öfver honom. Men doktorn stötte honom tillbaka och sade till betjenterna: — Det är vattuskräck; — han är wusinnig.