Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1868, sida 2

till bönderna. UTELIKES. ENGLAND. I underhusets möte den 25 Juni utbad sig den liberale medlemmen Dusf närmare upplysningar angående Disraelis tal vid den bankett, som The merchant taylors company gifvit premierministern och haus vänner till ära. Duff uppläste först den del af Disraelis tal, i hvilket denne lofordar den betydelsefulla förändring, som föregått med afseende på Englands anseende i utlandet och dess goda förhållande till andra makter, sedan lord Stanley öfvertagit de utländska angelägenheterna, och yttrade derefter: ,,Sådane ord äro temligen vilda för en engelsk premierminister (rop: nej! nej! Från andra håll bifallsyttringar), och ehuru man kan förlåta en man mycket, som talar efter middagen, bör man likväl påminna sig, att det icke är första gången, som han uppträder på ett så anstötligt sätt. Derefter citerade Duff ett tal, som Disraeli hållit i Slough 1858, i hvilket han framställde situationen såsom utomordentligt hotande för England, då Clarendon var utrikesminister. Häraf kunde man väl vara frestad att antaga, det hans sista anfall voro riktade mot denne. Hvad Englands nuvarande politiska förhållanden i det hela taget angick, så var det hans (Duffs) mening, att det för närvarande bland 100 af kontinentens statsmän och rättslärda måhända icke fanns en enda, som tillräckligt förstod det engelska kabinettets ställning. Man kunde likväl i korthet beteckna den sålunda, att parlamentet efter den stora reformrörelsen år 1832 fallit i sömn och nu i sina drömmar hade känsla af, att den hederlige premierministern tryckte dess bröst, likasom då maran rider. (Löje och bifall). Han önskade veta om Disraeli verkligen yttrat sig på det sätt vid banketten, som tidningarna uppgifvit. Disraeli, som reste sig under stort bifall från toryernas sida, upplyste, att hans kritik öfver den engelska utrikespolitiken ingalunda varit riktad mot lord Clarendon, och slutade: ,Det är helt och hållet öfverenstämmande med verkligheten, att de utindska förhållandena då voro mycket otillfredsställande, enär de icke blefvo ledda med duglighet och klokhet af dem, som först och främst voro ansvariga derför (premierministern), samt att dessa togo sin tillflykt till lord Clarendons erfarenhet för att reda sig ur svårigheterna. Jag tror, att hvad jag sagt vid festmåltiden i city är ordagrannt öfverensstämmande med sanningen. Det är min äsigt, att i 5, 6 eller 7 år, just från den tid då den man, som en gång var en framstående medlem af detta hus, tog de utländska angelägenheterna i sin hand, hafva dessa -ör att begagna hans egna uttryck — blifvit ledda så, som blott sällan varit fallet, alltsedan huset Hannover kom på tronen i England. (Löje). Det är klart att lord Clarendon, som (November 1865) under några få månader öfvertog utrikesministeren efter honom, icke kunde göras ansvarig för det system, som olyckligtvis arit rådande i flera år. Lord Clarendon ärfde svårigheterna och testamenterade dem till sin efterträdare. (Bifall). Layard (understatssekreterare under Russells utrikesminister) anmärkte, att ,rop och skrik från den andra sidan af underhuset icke kunde reda en så vigtig fråga, som måste uppfylla med djup sorg hvar och en, hvilken önskade upprätthålla de engelska statsmännens anseeude. Han genomgick de sednaste årens historiska tilldragelser, omtalade Ålabama-frågan och kriget i Förenta Staterna samt anmärkte, att Disraeli och hans vänner då hade gjort allt för att understödja dem, som ville bryta neutraliteten gentemot Förenta Staterna. Med afseende på danska frågan, hvilken sednare ledde till kriget mellan Preussen och Österrike, yttrade han: ,,Lord Russell ansträngde sig till det yttersta för att få den danska saken i sred bilagd. Den ädle lordens sträfvanden strandade just på grund af de tal, som oppositionen höll i underhuset, jag vill icke säga de tal, som Disraeli sjelf höll, utan som hans vänner höllo, hvilka framställe förslag om