Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1868, sida 1

let ögonblick ni befinner er här och har commit i mina armar, är det förflutna slömdt. Jag har älskat er varmt, jag älskar er innu mer än någonsin. Emellertid anser jag det som en pligt att underrätta er, att vårt gistermål skall blifva förklaradt ogiltigt, om ni så önskar. Det kan förklaras ogiltigt, emedan namnet Trelauney icke är mitt. Kom jhåg, att det endast beror. af er sjelf att återtaga er frihet. Och utan att afvakta Blanches svar, frågade Jean sin moder: — Är Louise i sitt rum? — Ja, svarade Madeleine. Jean gick uppför trappan för att begifva sig till hyddans första och enda våning. Ljudet af steg hördes utanför. — Jag säger er, utropade en röst, — att postchäsen, som vi mötte, har stannat här. — Blanche igenkände denna röst; det var hertigens de Laroche-Maubeuge, denne friare, som hon afskedat och som skulle återfinna henne här i skogvaktarehyddan. — Parbleu, svarade en annan, hvad hindrar oss att gå in? De öppnade dörren. — Ni här, madame? utropade herr de Laroche-Maubeuge ironiskt. — Nå väl? frågade Blanche, — hvad finner ni för underligt deri? — Ah, en besynnerlig bröllopsnatt. — Och hvarför? — Tillåt mig säga er, att om jag hade haft den lyckan att vinna er, skulle jag ej hafva vågat bedja er följa mig till en boning så — simpel.