på förlustelsestället Klingenberg af det italienska operasällskapet mot en inträdesafgift af 24 skillg. Denna konsert var egentligen arrangerad af Teatern, som, tilltölje af en strike utaf sin orkesterpersonal, måst upphöra med operorna. Om. denna strike skall jag tala mera längre ned. En mängd fremmande, isynnerhet engelsmän, fylla för närvarande hotellerna. Norge har på sednare åren blifvit mötesplatsen för engelska turister; många bland Englands högsta adel komma nu hvarje sommar hitöfver på sina lustjakter och begifva sig uppåt landet till högfjellen eller till laxelfvar, hvilka de förpaktat för 5 eller 10 år; renar, ripor och lax äro deras savoritdjur, hvilkas fångst bereder dessa kostliga fremlingar otrolig möda och dito nöje. Flera engelsmän deltaga i de årliga utgifterna till fiskeriuppsyningen i de förnämsta laxelfvarne. Många af dem studera vårt språk samt hafva tillochmed öfversatt flera af Björnsons och A. Munchs arbeten på engelska. I fordna dagar voro engelsmännen kända för sitt legera sätt att handskas med penningar, något som ej verkade nyttigt på den norska allmogen, hvilken blef anspråksfull i sina priser och lärde sig preja såväl engelska som norska resande; men nu skaffar hvarje engelsman, som reser här i landet, sig i Christiania sina reseböcker med noterade priser å skjutsoch alla andra utgifter, och nu heter det allmänt, att inga resande äro snålare med sina utgifter än de engelska. Ofta resa de omkring i stora karavaner, och det är en stor otur för andra resande att sammanträffa med en engelsk karavan, då denna uppfyller hela gästgifvaregården samt gör beslag på alla matoch dryckesvaror. Så mötte jag i Valders för ett par år sedan 14 karrioler på en gång med engelska damer och herrar. Det är en riktig komedi att höra en engelsman på skjutsstationerna samtala på norska med en af våra bönder, hvilka i fjellbygderna tala ett språk, som mången norrman har svårt att förstå. Följande lilla historia har all sannolikhet för sig: En engelsman, som ej förut märkt sig de bättre stationerna på vägen, fick alltid på sin fråga, om han kunde få något att äta, samma vänliga svar: ,Ja, om du vill hålla tillgodo med fattigmanskost. Men ,fattigmanskosten bestod alltid af knäckbröd och sur mjölk. Länge fann sig engelsmannen tåligt häri, men då han en dag åter hemkom trött frän jagten och fick samma svar, utbrast han förtviflad: ,,Gud hjelpe mig, dör jag icke snart af hunger! Nu har jag ej ätit något annat än ,fattigmanskost sedan jag reste från Christiania. — Engelsmännen äro stolta när det lyckas dem att bestiga våra högsta fjelltoppar, men detta inträffar ej ofta, då t. ex. uti fjordarne i Bergens stift klippor resa sig lodrätt upp ur hafvet till 4,000 fots höjd. En engelsman utbrast vid åsynen af ett sådant fjell: ,,Kan jag ej bestiga dig, så vill jag åtminstone ega dig! och köpte för flera hundra specier en klippspets, som för egaren ej hade 4 skillgs värde, då den aldrig kan beträdas af någon mensklig fot; men hvarje år återkommer engelsmannen, för att på afstånd betrakta sin klippa, på hvilken han tagit norsk fasta. Till ingen fjellspets skåda engelsmännen upp med större längtan än till det bekanta Romsdals Horn, som höjer sig 4,500 fot i vädret, på den ena sidan lodrätt, men på den andra stödd mot en lång, sammanhängande sjellkedja, från hvilken ensamt hornet reser sig, såsom det synes lodrätt i en liten båge, 4-å 500 fot uppåt. Hvad som frestar engelsmännen är, att hvarje bonde i Romsdalen vet att berätta hurusom bestigningen af Romsdals Horn redan en gång förr försiggått: en smed och en skomakare från Molde stad, så låter historien, beslutade en S:t Hansafton omkring år 1820 att göra försöket. Smeden tillverkade för dem jernskenor med piggar, hvilka de bundo kring knäna, och efter otroliga ansträngningar lyckades det dem verkligen att krypa upp på hornets topp. Här funno de en stor platå, omgifven at vilda klippblock; men härifrån njöto de den vidsträcktaste och mest förtrollande utsigt. De qvarstannade hela S:t Hansdagen deruppe, således 2 nätter och 1 dag, och kommo, efter att hafva utstått ännu större faror vid nedstigningen än vid uppstigningen, åter lyckligt ned. Men att denna historia ej är blottad på sanning, derom kan enhvar, som beskådar den underbara fjelltoppen, sjelf öfvertyga sig, då han ännu i denna dag kan se den lilla minnesvård af sten, som de båda djerfva männen reste deruppe. — Men jag har nu kommit långt utom min egentliga väg och skall genast återvända dit. Engels