Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1868, sida 1

aktiga och de spanska notabiliteterna se lalla klumpiga ut; att deras ansigten se hårda och bistra ut, rå de möjligen ej för. En högst egen tafla är af Pichot: Napoleon I, som roar sig med att plöja på IS:t Helena. I förgrunden håller en cavalsjer (förmodligen Las Casas) och förer vid tygeln f. d. kejsarens häst: bakom denna grupp står bonden, som lemnat plogen och anspannet åt den notable åkermannen — han blickar förvånad bort öfver fältet, der Napoleon. iklädd som vanligt sin stora hatt och gröna frack samt ridstöflor, styrer plogen, som det tyckes ganska bra. Ytterst komisk är den bild kejsarens mörka figur gör långt ute på det halfplöjda fältet emot den dystra aftonluften. Dock om man något längre betraktar det hela och dervid tänker på Napoleon den store, blir man snart tragiskt stämd. Ilvilka marter för en så verksam och betydande handlingens man att intet, intet kunna företaga! Här vänder han nu ut och in på S:t Helenas steniga mark, efter att förr hafva störtat om och regerat allsmäktig öfver en stor del af verlden. Sjelf har han en gång sagt: , Savez-vous ce qui j admire le plus — ceest Pimpuissance de la force å fonder quelque chose — le voila, plöjande i en stenbacke. Taflan är som målning medelmåttig. Men der borta till höger synes en stor bild — med ordet ,, medaille på ramen — den må vi närmare betrakta. Regamy, N:o 2,101. Tete de colonne du 2:me cuirassiers. Vi mötas af en dyster trupp, som genom regn och blåst kommer tågande rakt emot oss å en djup dyig väg. Alla hästarne äro skinande ramsvarta och deras ryttare gamla, allvarliga krigsbussar, klädda i hjelmar och röda kappor, hvilkas kragar fladdra för vi den. Detta bildar sig till en god tafla, full af sanning och lif; dess mästares belöning är väl på sin plats. — Napoleons återkomst från Elba af Dumaresque se vi ej länge på — den är både hård och tråkig, ämnet dessutom in infinitum ommåladt. Deremot skola vi gerna en stund hålla Protoiss i en hög ljus bokskog rastande franska infanterister sällskap. flär blir man glad, ty allt ser naturligt och sannt ut. Hela förgrunden upptages af trefliga grupper, officerare och soldater om hvarandra; här är prat och dryckjom, mat och tobaksrök om hvartannat i alla buskar. Öfverst mot ramens kant tittar genom de klara löfmassorna himlen med vackra ljusblå ögon ned på lägret — bivuaken menar jag. Ett ,rendez-vous till jagt af Parquet (en sorts Oudry, men en liten en) har rikedom på lysande guldbeslagna kejserliga piqueurer och jägmästare till häst — hundar finnas nästan i legio; denna tafla är liflig och vacker. Bataljerna vid Palestro och Alma af Bellangö (fils) gå vi rakt förbi — de göra mig ledsen, ty sonen målar nästan lika dåligt som hans döde far gjorde det bra. Talentlösa apor äro onekligen högst obehagliga, skulle deras ärfda namn än klinga aldrig så godt. Fransyska armeens intåg i Mexiko är en stor och liflig duk af Bauce, kraftigt hållen och rik på pittoreska figurer och situationer; men Mexiko, mördareoch röfvareland, jag följer fransmännens exempel, lemnande dig åt ditt öde, dock utan förlust och saknad. Du har ej min nåd — dina svartögda smilande donnor vifta med slöjorna åt främmande eröfrare. — — — Om vi nu skulle lemna bataljerna och scener ur militärlifvet, för att 1 stället följa Hennes Maj:t Kejsarinnan Eugenie på kolerasjukhusen. Dock nej, framställningarne öfver detta ämne äro ytterst tråkiga. Porträtter af hofxdamer, doktorer och mairer samt skjuksköterskor och troligen äfven af döende svaga patienter intressera mig. ej synnerligen — beskrifning deröfver kan visst ej heller gifva dig något nöje. — Adieu derföre konventionella bilder! Mycket heldre går jag bort och gör marskalk Bernadotte och andra snillrika storgubbar sällskap vid betraktandet af ,,un pas de gavotte — eller följer den lysande societeten från förste konsulns tid på en ,,soire a Milan 1796. De båda taflorna med dessa framställningar äro målade med smak