— Hvar är han? — Han har sprungit in på gården. Trelauney tog en bössa från sin vapensamling och öppnade ett fönster. Han varseblef hunden, hopkrupen i ett hörn af gården. Folkmassan stod utanför jernstaketet och vågade ej intränga. Trelauney lade an, skottet small, och hunden rullade omkring på sanden. — Hurrah! ropade folkhopen och klappade händerna. Hunden sprattlade ett ögonblick, hans ben darrade konvulsiviskt, derefter sträckte han ut sig och — var död. Trelauney gick ned, och på hans befallning inlades den döde hunden i en skrubb bredvid stallet. — Hvad skall man göra med kadavret? frågade betjenten. —1 morgon bittida, svarade Trelauney, precis klockan sex, skall du taga den bruna kupn, — du lägger denne hund i vagnen, kör till Vincennerskogen och stannar i andra allen till venster om Gravellesplatån. Der kastar du hunden något afsides på marken och återvänder hem. — Som mylord befaller, svarade bejenten, som var van att lyda utan vidare frågor. XLIV. Monseigneurs duell. Samma afton klockan elfva begaf Treauney sig till Fremlingklubben, der ban påräknade att träffa monseigneur. Sällskapet var lifvadt. Vid de mindre borden spelade man cartå eller piqnet. Vid de större lansquenet eller baccara